Pudla med Nikko

Sen jag började jobba har bloggen verkligen varit eftersatt. Har inte riktigt hunnit - eller kanske rättare, så har lusten inte riktigt infunnit sig. Det är så mycket annat som lockar och pockar. Skrivandet kommer jag i och för sig att sakna - men det har känts som att ämnena har trutit för mig. Kanske det helt enkelt är så att jag känner att "hundtemat" för mig blev lite för snävt? Jag som inte ställer ut, tävlar eller är hundmode-fashionista?

Ja, jag har verkligen funderat på det här, och kommit fram till att jag ska avsluta bloggen. I alla fall för ett tag, och se om lusten infinner sig igen. Kanske kommer jag igen, kanske bestämmer jag mig för att starta en ny blogg, vem vet vad framtiden bär med sig. Jag kommer ju att följa mina favvo-bloggar i fortsättningen också så klart, för jag älskar verkligen att läsa vad alla andra har för sig.

Så - tack för mig! I fortsättningen hörs vi av när jag kommenterar hos er!

Kram på er allihop

Lena och Nikko

Stort grattis till sonens tremänning (syssling) Ulrik som gick och vann Lilla melodifestivalen i går. Vad duktig han var, vad kul att höra en låt med lite budskap i den här typen av sammanhang. Heja Ulrik!

Kolla senaste numret av Härliga Hund, pratbubblan på sid 72. Vem, om inte yours truly har vunnit en necessär och sminkväska med sött tasstryck på! (Bubblan i mitten). Så nu sitter jag här på hallgolvet och väntar på brevbäraren!  :-)

Var till veterinären och tog bort stygnen idag. Gick jättebra, och veterinären känner sig nöjd med Nikkos framsteg. Han går faktiskt på alla fyra ganska mycket nu, och ibland hoppar han på det opererade benet för att vila det ben som ännu inte är opererat. Vi låter dock tratten vara på ett tag till - han är där och slickar så mycket på ärret att det börjar se rött ut. Vilken lättnad!

Vi hade oroat oss för att han verkade gå lite hjulbent, men det var bara för att avlasta förklarade veterinären, en form av hälta, alltså. Puh! Vi var ju lite rädda att benet skulle läka ihop snett...

Nästa ben opererar vi i början av november. Hade hoppats få göra det fredagen före höstlovet men då är veterinären bortrest tyvärr. Så vi får pussla ihop hur vi ska kunna vara hemma med honom så mycket som möjligt ändå. De tar emot honom på dagis även om stygnen är kvar, men vi vill ju ha honom hemma så mycket det bara går.

Samtidigt fick han valpsjuka + parvo. Vi fick inte ta de sprutorna när han var 12 månader för då var han lite dålig och åt antibiotika, men nu gick det bra. Skönt att veta att allt är OK på sprutfronten nu.

I alla fall passade jag på att väga honom, och han är nu uppe i 4,15 kg. I somras när han var hos "dagisfröken" J så gick han upp flera hg på bara en månad, och nu har han alltså gått upp 5 hg på två månader. Otroligt! Jag hade på känn att han gått upp, men kunde aldrig tro att det var så mycket. Undrar om han inte blivit lite högre också, men det kan väl ändå inte stämma. Det är nog bara att han fått mer muskler och "kropp" helt enkelt.

Idag fick han leka lite med en pudelfröken som är 3 månader äldre, aprikos och nästan exakt samma storlek. Kul att se hur hundar i samma storlek och ras leker perfekt ihop. En del raser kan bli lite provocerade av pudlarnas viftande med tassarna, och då kan det bli bråk, så då är det extra skoj att se dem leka så här.

Tack för alla lyckönskningar inför operationen, det värmer verkligen.

Operationsdagen var inte rolig - jag var spänd hela dagen, och sen fick vi vänta så länge hos veterinären som var upptagen. Nikko hörde min röst och gnällde och ylade, så till slut släppte de ut honom till mig. Som tur är var "lill-husse" med så Nikko satt i hans knä (med säkerthets sele förstås) på hemvägen. För in i buren kom han ju inte med tratten på!

Nu har vi problemet med hur man håller en hund från att slicka på såret. Den uppblåsbara kragen är ganska bekväm, men han kommer åt att slicka. Så då återstår den hemska tratten. Han kan inte nosa på saker och kan inte leka för tratten är ivägen. Iofs SKA han ju egentligen inte leka i vilket fall, men han kan ju inte ens gnaga på sina leksaker om man inte stoppar in dem i munnen på honom för trattens skull. Men äta och dricka kan han som tur är.

Han är betydligt piggare, och idag har han gått både ner och uppför trappan en gång, så det är gott hopp om livet. Men han envisas med att gå på tre ben trots att vi satt bandage på det ANDRA benet - ett litet trick som veterinären tipsade om. Vi drar försiktigt i benet flera gånger om dagen, så vi vet att det GÅR att ställa ner det. Det är bara att hoppas att om några dagar när det gör mindre ont så börjar han gå på det också.

Han sov skapligt i natt vilket matte är väldigt lättad för. Det har inte varit två lätta nätter för oss - han har nog haft så ont att han inte kunnat ligga stilla utan jazzat omkring i sängen och i rummet. Det där lilla klickande ljudet av hundklor mot golvet är väldigt irriterande klockan 3 på natten!

Husse var hemma med honom torsdag och fredag, och jag är hemma på måndag och onsdag, men tisdag, torsdag samt fredag blir det dagis. Sen tar vi stygnen måndagen därpå, och då får vi se om veterinären tycker vi ska ta till rehab redan då eller vänta tills vi opererat nästa knä, ca 4-6 veckor senare.

Himla tur i alla fall att försäkringen täcker det mesta - vi har betalat dryga 2000 för det här knät, men annars hade det blivit över 13.000 tror jag!

Lagom när Nikkos fnysningar börjar ge med sig, så är det dags för operation. I förrgår var husse med Nikko till Rehab i Arninge (nordost om Stockholm för er som inte kommer från Stockholms-trakten) för att se om det gick att stärka musklerna runt knät för att slippa operation. Icke! Hon sa bestämt ifrån, han är alldeles för dålig, så det är bara att operera.

Så husse ringde veterinären, och på onsdag opererar han Nikkos högra knä, det som är sämst. 6-8 veckor senare är det dags för vänster. Som tur är så är prognosen mycket god för dessa operationer - i de flesta fall blir de helt återställda. Och dagis kan ta emot honom tämligen omgående efteråt, de har gjort det förut. Onsdag är jag ledig, torsdag-fredag tar husse semester, sen är det helg och måndag är jag ledig. Sen måste han vara på dagis tisdag, men onsdag är jag ledig igen. Så han behöver inte vara så mycket på dagis första veckan, skönt!

Tjejen på rehab blev jätteförtjust i Nikko. Han är så fin, sa hon. Ja, sa husse, men du vet, underbett, för runda ögon, för kringlig svans och icke-standardenlig färg... inget för utställningsringen, men vi älskar honom. Strunta i utställningarna sa hon, det här är en kanonhund!

Och ja, det måste vi ju hålla med om!

Och så måste jag tacka alla som gratulerat till jobbet. Jag är jätteglad och rörd att så många människor som jag inte hade en aning om att de läste bloggen har hört av sig. Tack!

Jobbet är jätteroligt, jag älskar verkligen kontakten med ungdomarna. Jag har kul! Men det är också hästjobbigt, jag jobbar minst 80% på en 50%-tjänst... En stor del av det är ju för att jag är ny som lärare, men mycket också pga att så här ser det ut i skolorna. Lärare jobbar häcken av sig!)

Näh, inte jag, men Nikko. Han har alltid haft sina fnysningar för sig, låter jättesött, men senaste två veckorna eller så har det eskalerat till otroliga fnysninger (inte nysningar) hela tiden när han är vaken. Noskvalster? Häromnatten vaknade han och kräktes, men som tur är har han lärt sig nu, och tog sig ur sängen. Sen tog vi en kisstur också missinatten, och så gick vi och lade oss igen.

I helgen tappade han helt aptiten, åt knappt någonting på hela helgen, så vi började bli oroliga. Husse hade dock redan bokat veterinärstid idag, samma som kollade knäna, och han är troligtvis lite förkyld. Har fått penicillin, så nu hoppas vi han ska bli bättre.

Men dett är ett intet gentemot vad Elins lille Julius just nu går igenom. En mardröm för varje hundägare. Kram till er båda!

När vi kom till dagis idag var Nikkos reservmamma från i somras där. Både blev lika lyckliga. Han har inte träffat henne sen han bodde hos henne och hennes hundar i somras eftersom hon nu inte längre jobbar på dagis utan har börjat plugga. Jag misstänker att hon kommer att gulla med honom hela dagen, de andra hundarna kommer inte att se röken av henne eller honom! :-)

Han hade det så bra hos henne att jag hade riktigt dåligt samvete efteråt för att vi inte har syskon åt honom här hemma. Men det kommer nog ett så småningom, bara vi kan få lite bättre pli på honom först. Inkallningen måste funka, och skällandet minska, annars får vi ännu svårare med nästa. Och så var det ju det där med färgen. Röd!! säger jag. Svart!!! säger grabbarna. Vi får se...

Elen i vårt hus är väldigt märkligt dragen. Den ligger i oerhört praktiska men fruktansvärt fula plastlister längs väggarna högst uppe mot taket. Nu när vi bygger om vill vi ju ha bort de där listerna (som med åren blivit ännu fulare och dessutom trasiga), men enda sättet att få in elen i vardagsrummet utan att snurra runt halva huset var att dra genom sonens rum. Inga problem, vi drog i ytterväggen och fick på så vis en bra ursäkt att tilläggsisolera. Vilket behövdes, för hans rum är KALLT.

Samtidigt bytte vi till 3-glasfönster med separat vädringslucka, så slipper jag bli galen varje sommardag för att han glömmer att stänga fönstret när han går hemifrån... (hans rum är väldigt lätt att klättra in i, men vädringsluckan skulle inte ens Houdini fixa.) Och när vi ändå gjorde detta, så passar vi på att byta golvet som blivit repat och fult. In åker istället en plastmatta som ser lite grann ut som ett metallgolv. Jag tror det blir riktigt snyggt. Och då passar det också bra att sätta in en större garderob. Och att bygga upp sängen så han får förvaring under. Herregud, detta är ju rena katten på råttan-leken, men mycket dyrare!

I alla fall är mattläggaren här nu, och just nu snurrar en jättekraftig byggfläkt för att torka ut spacklet så han kan lägga mattan senare i eftermiddag. Den för ett fruktansvärt liv, men det är ju nödvändigt. Förhoppningsvis kommer elektrikern och sätter in elementet i morgon, och så kommer byggarna och börjar med garderob och säng. Och så måste vi ju tapetsera om den väggen vi tilläggsisolerade, samt tapetsera sidan av garderoben. Inte att förglömma att vi kanske måste byta alla lister också, men jag hoppas verkligen vi kan återanvända dem vi har nu.

Sen så småningom börjar utbyggnationen också. Ser både fram emot och fasar inför den. Var på IKEA och fick rithjälp i helgen och har träffat en massa andra köksleverantörer också. IKEA är i särklass billigast, men de har inte lika många olika skåpsbredder som övriga så vi kan inte utnyttja utrymmet lika bra. Dessutom är en del av deras utdragbara hörnenheter inte lika stadiga som andra, så vi är lite tveksamma av den orsaken. Å andra sidan har man råd att byta ut enheter som går sönder ganska många gånger om prisskillnaden är tillräckligt stor... Ja vi får se hur det blir. Inte är det lätt!

Läste i senaste numret av Härliga Hund om hundtrimmet Fyra Tassar i Stockholm, som även skulle ha en exklusiv shop. Kollade deras sajt, och den är inte uppdaterad sedan december 2005. Vet någon om de fortfarande finns???

Tror jag håller på att bli förkyld. Killar i halsen och är jätte jättetrött. Vräker i mig Echinagard, för är det något jag inte behöver just nu, så är det en förkylning!

Ha en fortsatt mysig helg på er allihop!

Ja äntligen, äntligen ett jobb. Lärare i tyska, 50% på en skola norr om Stockholm. Allt verkar jättebra, men det är också allt jag kommer att skriva om detta i bloggen - som lärare är man en ganska offentlig person, och därför kommer det inga kommentarer från mitt yrkesliv här, annat än rent generella sådana förstås! Tack Ira för ditt grattis!

Idag är jag mer än lovligt trött och slut. Inte bara för att jag var på kräftskiva i går - nej inte alls som ni tror, jag körde bil och hade son och hund med mig - men det blev ganska sent, och det orkar jag liksom inte längre. Nej, det är faktiskt  ansträngande att börja ett nytt jobb. Är innerligt glad att jag inte jobbar heltid - alla jag pluggade till lärare tillsammans med fick ju jobb långt före mig (jag flyttade till Japan direkt efter Lärarhögskolan) och varnade mig för att jobba heltid första året. Det är helt enkelt för jobbigt. I skolans värld finns ingen som sätter in den nyanställde i rutiner och praktiska saker på jobbet, så även om man är en rutinerad lärare kan det vara tungt att byta skola. Det här beror givetvis inte på någon ovilja från skolledningar och kollegor, utan är bara en helt följdriktig konsekvens av alla neddragningar. Dessutom ska ni veta, att lärare visserligen har längre semester än de flesta, men i gengäld är arbetstiden närmare 45 timmar i veckan under terminerna. Att jämföra med mitt senaste jobb, där fulltid låg på 36 timmar i veckan, om jag inte minns fel... Som ny och oerfaren lärare hamnar  arbetstiden lätt på över 50 timmar i veckan.

Inte undra på då, att jag är helnöjd med mina 50%! I förlängningen vill jag säkert jobba mer - men det här första året räcker det bra så här.
--------------------------

Nikkos knä blir allt bättre, och det var flera dagar sen han skrek av smärta sist. Men nu har han börjat hoppa på det andra benet också - där Patella Luxationen är mildare. Jag är nöjd bara han inte har ont, för då behöver vi nog inte operera honom akut NU,  Vi får nog räkna med att det blir operation framöver - men det vore ju väldigt bra om vi kunde lägga operationen under mitt sommarlov. Det är tydligen LÅNG konvalescens, och hur gör man då, han kan säkert inte vara på dagis på MINST 2 veckor, kanske längre, och så är det säkert träning osv som tar tid efteråt också.
________________

Vi har börjat lägga in semesterbilderna i datorn, jobbar just nu med att ta bort dubletter (vi fotograferar ju bägge två och då blir det lätt dubletter - självklart faller man för samma vyer!), ljusa upp för mörka bilder osv. Det är kul att uppleva allt igen!

Nu är det ju inte så att Nikko har en egen garderob - men han har faktiskt lite olika varma kläder (och ja, OK, några t-shirts har visst slunkit med också, men han använder dem BARA när det börjar bli svalt ute men fortfarande för varmt för fleece, så det så!) och de mår bäst av att hänga. Och varför köpa dyra hundgalgar om man inte måste?

Jag traskade alltså in på Lindex och frågade om de möjligen hade några baby-galgar över som jag kunde få? Och det kunde jag förstås. Vilken expedit kan motstå en bedjande pudelblick? (Det underlättar nämligen om Fido är med!) Jag fick faktiskt så många att jag trodde de skulle räcka och bli över, men nu är de slut. Nästa gång får jag välja en annan affär. HM kanske?

Har inte ens fört över fotona från kameran än, men här kommer en reseberättelse!

V skulle alltså gå en kurs i Engineering Design på Moravian College i Bethlehem, Pennsylvania. Jag valde just det stället eftersom min väninna med familj bor 20 minuter därifrån (med bil) och jobbar "just down the road". V är lite för ung (14) för att klara att flyga dit och hem, byta i Amsterdam, ta sig från flygplatsen till skolan osv, så J och jag bestämde oss för att ta långsemester - 4 veckor samtidigt. Lite ågren (ganska rejäl) hade vi ju för NIkko, men det löste sig jättebra. (Han är fortfarande lite osäker och otrygg märker vi, men det kommer att ge sig.)

Vi flög till Washington DC, och sen turistade vi där i några dagar. Nuförtiden kommer man inte speciellt nära Vita Huset tyvärr, mycket avspärrningar, men grabbarna som aldrig varit där fick se det i alla fall. Över 30 gr varmt och hög luftfuktighet, så det var lite jobbigt...

Det mest remarkabla som hände i DC var väl annars när vi just hade rundat Capitoleum, och var på väg tillbaka till hotellet. Helt plötsligt hör vi skottlossning, automatvapen. Jag kastade mig ner på marken (trot eller ej, men jag har faktiskt varit med om skottlossning en gång förut, i Kista Galleria, så autopiloten gick på), men sonen och maken stod och bara stirrade dumt. "Ner, ner" skrek jag, men de tyckte jag var fånig. Sen kom det en man som berättade att han var polis men just nu på semester, och att han också hade kastat sig ner (ha! det var ju det jag sa) och att "The Capitol Police" hade sagt att alla skyndsamt skulle bege sig därifrån. Jag behöver väl inte säga att vi lydde uppmaningen... Sen visade det sig att Capitoleums polismän hade stoppat en bil som körde för nära, men då drog föraren en revolver varvid polismännen sköt honom. Det var en rånare på flykt - säkert narkotikapåverkad, för hur man kan vara så dum att man drar pistol mot Capitoleums polisstyrka, och inte lyder deras uppmaning att stanna, det kan inte förklaras på annat sätt.

Sen hyrde vi bil och körde upp till min väninna i Allentown, Pennsylvania. På vägen stannade vi till i Gettysburg, platsen för det avgörande slaget under inbördeskriget, och såg oss omkring. Det är en oerhört märklig och stark känsla att se de fält och ängar där slaget stod. Tiotusentals soldater miste livet på bägge sidor, men endast en av de boende på trakten, en kvinna som stod och bakade bröd! För slaget stod mitt bland bondgårdarna, där livet fortgick ungefär som vanligt.

Vi kom sent upp till Allentown, men det blev ett kärt återbesök. Det var 8 år sen sist, så barnen har ju vuxit en del...
Så blev det dags för V:s kurs, och vi lämnade av honom på Moravian College. Ni har väl sett hur collegeungdomar har det på TV - precis så var det. Fast mindre rum, mycket mindre. Så småningom dök också hans kompis David upp, en kompis från Tokyo. Killarna var så lyckliga att träffas igen, det formligen lyste om dem.

Några dar senare åkte J och jag på vår bilsemester, men innan dess var det dags att gratulera min väninnas pappa på 84-årsdagen. Ed och Naomi var som extraföräldrar åt mig när jag bodde i USA för många år sen, men de hade förstås aldrig träffat vare sig make eller son förut.

Vad har vi då sett? Jo, vi har rest runt i Amish country, dvs runt Lancaster i Pennsylvania. Det var J:s första besök där, och jag vet inte hur många gånger jag varit där. Suktade efter en vacker kvilt, men det är ju handgjort och priserna ligger därefter... Sen vidare till sydvästra PA, där två hus ritade av USA:s mest berömde arkitekt finns. Frank Lloyd Wright, såklart, och husen heter Falling Water och Kentuck Knob. Fantastiska skapelser, men min beundran av Wright fick sig en liten törn när jag insåg hur lite han beaktat såna praktiska detaljer som förvaring, garage, källare... Karln måste ha haft en uppsjö med människor som skötte alla göromål åt honom, för själv kan han inte ha gjort någonting (mer än att skapa fantastiska hus!!). Om han hade jobbat lite praktiskt själv skulle husen nog planerats bättre!

Avstånden i USA är ju ganska stora. Här tänker jag inte berätta om att vi sov den natten på motell där och den natten på motell här - men på 16 dar bodde vi nog på 12 olika ställen. Så då förstår ni att vi rest en hel del!

Från PA norrut mot Niagarafallen - fast inte riktigt ända fram. Vi stannade när vi var några timmar därifrån, och bodde istället på ett meditationscenter i ett par nätter. Mitt ute på landsbygden, vacker natur, vänliga människor, fantastisk mat. Så avkopplande. Vi mediterade ett par gånger om dagen, lugnt och stilla. Så härligt. Vi varvade verkligen ner, och det behövdes.

Därifrån till "Finger lakes" lite österut, där vi provade viner. Bland annat på Hermann J. Wiemer Vineyards, en vingård som numera är delägd av en svensk kille. Vi hade läst om honom och hans mycket välskötta vingård i Munskänkarnas tidskrift, och kontaktade honom. Vi fick en fin visning av hela gården, och så naturligtvis provsmakning. Mycket fin Riesling, väldigt elegant. Men så har de också fått flera utmärkelser för just sin Riesling. Wiemer var nog den stora behållningen från vingårdarna där, även om flera av de andra också hade bra viner. Men när det gäller Riesling var det ingen som slog Wiemer, de var flera klasser bättre. De har förresten tre viner i Systemets beställningssortiment. De ligger runt 120 kr flaskan, och det är de värda.  Prova gärna!

Sen var det dags för lite sol och bad. På vägen till Cape Cod stannade vi till i New Haven, där Yale-universitetet ligger. Kul att se! Och så åt vi en av de godast pizzor jag någonsin ätit. Man valde "pålägget" helt själv, och det blev sagolikt gott.

Vi hittade ett motell till skapligt pris på Cape Cod, udden som går ut från Massachussetts och bildar en bukt där Boston ligger. Ingen av oss hade varit där förut, så vi visste inte så mycket mer än ryktet som semesterort, konstnärskoloni och tummelplats för de välbeställda, samt naturligtvis det vi läste i vår husbibel, Lonely Planet. Vi blev jättenöjda. Vi år massor med god seafood, solade (fast om sanningen ska fram så avskyr jag att ligga still på en strand, hade väl varit bättre om vi haft solstolar och parasoll men det var alldeles för varmt, så jag började gnälla efter en timme så där), såg Kennedy museet (klanen Kennedy har haft sommarhus på Cape Cod i många år, eventuellt kom JFK därifrån också, men där är jag lite osäker) shoppade loss på fritidskläder som vanligt i USA, och så böcker förstås!! (Har köpt 4 pudelböcker, vilket utbud det finns i USA!) Och hade det allmänt bra.

Därifrån körde vi till Putnam, i nordöstra Connecticut. Här bodde jag som utbytesstudent i ett år. Har inte varit tillbaka på 25 år (35 år sen vi gick ut "High School"). Mycket hade förändrats, delar av samhället var väldigt nergångna, andra delar såg väldigt bra ut. Betydligt fler fik och restauranger nu! Hittade gatan där jag bodde först, huset såg förskräckligt ut. Sen till huset där jag bodde sen. Ingen hemma. Lyckades hitta huset där min "syster" bodde för 25 år sen - men visste inte om hon bodde kvar. Mina julkort har kommit tillbaka flera gånger, och sen slutade jag skriva. Har sökt efter henne på nätet - utan att hitta henne. Så jag var ju ganska nervös. Men jag ringde på, såg en kvinna genom fönstret - och så började hon skrika - "Oh my god, Lena"!!! Ja, ganska fantastiskt tycker jag. Vi blev kvar hela eftrmiddagen och kvällen, deras döttrar råkade vara hemma, så det blev en fantastisk sammankomst.

Det blev ett riktigt  äventyr när vi skulle till Putnam. Bilens GPS var lite oberäknelig minst sagt. Kan ju bero på att Avis inte uppdaterat den på ett år förstås. Hur som helst ville vi hitta ett motell, och knappade in ett som låg på OK avstånd. (Motellen fanns alltså i GPS:en, så vi gick på de förslagen). Det fick till följd att vi snurrade runt i skogarna i nordöstra Connecticut i 45 minuter, vägarna blev allt mindre och vi hade abslut ingen som helst aning var vi var. Av motellet syntes inte ett spår - bara en leråker när vi kom fram. Till slut hittade vi ett annat (också via GPS:en) som låg precis vid Putnam. Vid det laget var vi alldles slut, det blev (återigen) en lång körning den dagen! Så efter middagen hos Christine, tipsade de om ett motell som visade sig helt OK - vi vågade bara inte lita på GPS:en igen. (I New Haven tog den oss till två icke-befintliga motell, det ena dessutom i halvt om halvt slum-kvarter.)

Sen tillbaka till Laura i Allentown. Några dar senare var V:s kurs slut och vi åkte hem. Efter en ganska lång resa från DC via Amsterdam (mycket väntan) kom vi så hem i måndags och på onsdag börjar skolan! V är jättenöjd (fattas bara annat till det priset) och vill absolut åka igen nästa år. Han och David är ännu bättre polare än förut, och hans engelska är ännu bättre. Till skillnad från Tokyo har han ju varit tvungen att prata engelska 24 timmar om dygnet, så tacka 17 för det. Och J och jag fick en härlig semester. Och tänk - efter nästan 20 års äktenskap hade vi fortfarande massor att prata om nu när vi var på tu man hand så länge. Bara en sån sak!

Ja jag skrev väl lite om det i förra inlägget, Nikko har alltså rejäl Patella luxation. Knäskålen är för grund, så den hoppar ur led. Medicinen kanske har börjat funka, för i går när vi åkte till StB gick han faktiskt en hel del på benet, mycket mer än tidigare. Men så gled det ur led igen och då skrek han... Precis just nu gnällde han till och lyfte VÄNSTER ben. Har ju PL där också, men mildare, så hjälp tänk om vi måste operera bägge benen.

Det märkliga är, att J har precis samma problem med sina knän, knäskålarna är för grunda! I hans fall räckte det med sjukgymnastik för att bygga upp musklerna runtomkring, och nu funkar det. Men löpträning är ingen höjdare för honom, inte ens på mjuka banor.

Mysigt och kul på StB som vanligt. Ninnie i högform! Ira och Mio var där, och en liten söt röd toy-tjej som hette Mimmi. Som är opererad för PL, så jag fick en del bra tips. Nikko jättetrött på vägen hem, helt utslagen i bilen. I vanliga fall rullar han ihop sig när han sover, men när han är riktigt trött ligger han utsträckt på sidan, och det gjorde han nu.

Nä, jag har inte gått i ide. Men varit på semester! Fyra härliga veckor i USA. Kom hem i går, så jet lagen är svår, men jag har så smått börjat ta mig igenom alla mail, kommer att datera upp mig på bloggarna jag följer, måste tvätta (tvättstugan svämmar över och torktumlaren är trasig!!!), skriva ett ordentligt inlägg här, och så söker jag jobb. Inte nödvändigtvis i den ordningen dock!

En liten uppdatering om Nikko bara. Han har ju haft tendenser till patella luxation förut. Veterinären sa att med lite tur kan det växa bort, och det trodde vi faktiskt att det gjort för nu har det gått 3 månader sen sist. Vi hade t o m börjat prata om att börja med agility till hösten. Men så kom det igen nu när vi var på semester, så hans stackars reserv-mamma J blev jätteorolig. Den här gången är det dessutom mycket värre än det varit förut. Så vi var till veterinären idag och har nu fått medicin han ska ta i 3 veckor. Om vi har tur går det över, annars är det operation som gäller. I alla fall av höger bak som är det ben som är värst däran den här gången. Vår stackars lilla hund vad mycket han råkar ut för!