Finns Fyra Tassar?
Läste i senaste numret av Härliga Hund om hundtrimmet Fyra Tassar i Stockholm, som även skulle ha en exklusiv shop. Kollade deras sajt, och den är inte uppdaterad sedan december 2005. Vet någon om de fortfarande finns???
Tror jag håller på att bli förkyld. Killar i halsen och är jätte jättetrött. Vräker i mig Echinagard, för är det något jag inte behöver just nu, så är det en förkylning!
Ha en fortsatt mysig helg på er allihop!
Tror jag håller på att bli förkyld. Killar i halsen och är jätte jättetrött. Vräker i mig Echinagard, för är det något jag inte behöver just nu, så är det en förkylning!
Ha en fortsatt mysig helg på er allihop!
Ett jobb!
Ja äntligen, äntligen ett jobb. Lärare i tyska, 50% på en skola norr om Stockholm. Allt verkar jättebra, men det är också allt jag kommer att skriva om detta i bloggen - som lärare är man en ganska offentlig person, och därför kommer det inga kommentarer från mitt yrkesliv här, annat än rent generella sådana förstås! Tack Ira för ditt grattis!
Idag är jag mer än lovligt trött och slut. Inte bara för att jag var på kräftskiva i går - nej inte alls som ni tror, jag körde bil och hade son och hund med mig - men det blev ganska sent, och det orkar jag liksom inte längre. Nej, det är faktiskt ansträngande att börja ett nytt jobb. Är innerligt glad att jag inte jobbar heltid - alla jag pluggade till lärare tillsammans med fick ju jobb långt före mig (jag flyttade till Japan direkt efter Lärarhögskolan) och varnade mig för att jobba heltid första året. Det är helt enkelt för jobbigt. I skolans värld finns ingen som sätter in den nyanställde i rutiner och praktiska saker på jobbet, så även om man är en rutinerad lärare kan det vara tungt att byta skola. Det här beror givetvis inte på någon ovilja från skolledningar och kollegor, utan är bara en helt följdriktig konsekvens av alla neddragningar. Dessutom ska ni veta, att lärare visserligen har längre semester än de flesta, men i gengäld är arbetstiden närmare 45 timmar i veckan under terminerna. Att jämföra med mitt senaste jobb, där fulltid låg på 36 timmar i veckan, om jag inte minns fel... Som ny och oerfaren lärare hamnar arbetstiden lätt på över 50 timmar i veckan.
Inte undra på då, att jag är helnöjd med mina 50%! I förlängningen vill jag säkert jobba mer - men det här första året räcker det bra så här.
--------------------------
Nikkos knä blir allt bättre, och det var flera dagar sen han skrek av smärta sist. Men nu har han börjat hoppa på det andra benet också - där Patella Luxationen är mildare. Jag är nöjd bara han inte har ont, för då behöver vi nog inte operera honom akut NU, Vi får nog räkna med att det blir operation framöver - men det vore ju väldigt bra om vi kunde lägga operationen under mitt sommarlov. Det är tydligen LÅNG konvalescens, och hur gör man då, han kan säkert inte vara på dagis på MINST 2 veckor, kanske längre, och så är det säkert träning osv som tar tid efteråt också.
________________
Vi har börjat lägga in semesterbilderna i datorn, jobbar just nu med att ta bort dubletter (vi fotograferar ju bägge två och då blir det lätt dubletter - självklart faller man för samma vyer!), ljusa upp för mörka bilder osv. Det är kul att uppleva allt igen!
Idag är jag mer än lovligt trött och slut. Inte bara för att jag var på kräftskiva i går - nej inte alls som ni tror, jag körde bil och hade son och hund med mig - men det blev ganska sent, och det orkar jag liksom inte längre. Nej, det är faktiskt ansträngande att börja ett nytt jobb. Är innerligt glad att jag inte jobbar heltid - alla jag pluggade till lärare tillsammans med fick ju jobb långt före mig (jag flyttade till Japan direkt efter Lärarhögskolan) och varnade mig för att jobba heltid första året. Det är helt enkelt för jobbigt. I skolans värld finns ingen som sätter in den nyanställde i rutiner och praktiska saker på jobbet, så även om man är en rutinerad lärare kan det vara tungt att byta skola. Det här beror givetvis inte på någon ovilja från skolledningar och kollegor, utan är bara en helt följdriktig konsekvens av alla neddragningar. Dessutom ska ni veta, att lärare visserligen har längre semester än de flesta, men i gengäld är arbetstiden närmare 45 timmar i veckan under terminerna. Att jämföra med mitt senaste jobb, där fulltid låg på 36 timmar i veckan, om jag inte minns fel... Som ny och oerfaren lärare hamnar arbetstiden lätt på över 50 timmar i veckan.
Inte undra på då, att jag är helnöjd med mina 50%! I förlängningen vill jag säkert jobba mer - men det här första året räcker det bra så här.
--------------------------
Nikkos knä blir allt bättre, och det var flera dagar sen han skrek av smärta sist. Men nu har han börjat hoppa på det andra benet också - där Patella Luxationen är mildare. Jag är nöjd bara han inte har ont, för då behöver vi nog inte operera honom akut NU, Vi får nog räkna med att det blir operation framöver - men det vore ju väldigt bra om vi kunde lägga operationen under mitt sommarlov. Det är tydligen LÅNG konvalescens, och hur gör man då, han kan säkert inte vara på dagis på MINST 2 veckor, kanske längre, och så är det säkert träning osv som tar tid efteråt också.
________________
Vi har börjat lägga in semesterbilderna i datorn, jobbar just nu med att ta bort dubletter (vi fotograferar ju bägge två och då blir det lätt dubletter - självklart faller man för samma vyer!), ljusa upp för mörka bilder osv. Det är kul att uppleva allt igen!
Galgar till Fido
Nu är det ju inte så att Nikko har en egen garderob - men han har faktiskt lite olika varma kläder (och ja, OK, några t-shirts har visst slunkit med också, men han använder dem BARA när det börjar bli svalt ute men fortfarande för varmt för fleece, så det så!) och de mår bäst av att hänga. Och varför köpa dyra hundgalgar om man inte måste?
Jag traskade alltså in på Lindex och frågade om de möjligen hade några baby-galgar över som jag kunde få? Och det kunde jag förstås. Vilken expedit kan motstå en bedjande pudelblick? (Det underlättar nämligen om Fido är med!) Jag fick faktiskt så många att jag trodde de skulle räcka och bli över, men nu är de slut. Nästa gång får jag välja en annan affär. HM kanske?
Jag traskade alltså in på Lindex och frågade om de möjligen hade några baby-galgar över som jag kunde få? Och det kunde jag förstås. Vilken expedit kan motstå en bedjande pudelblick? (Det underlättar nämligen om Fido är med!) Jag fick faktiskt så många att jag trodde de skulle räcka och bli över, men nu är de slut. Nästa gång får jag välja en annan affär. HM kanske?
Semestern
Har inte ens fört över fotona från kameran än, men här kommer en reseberättelse!
V skulle alltså gå en kurs i Engineering Design på Moravian College i Bethlehem, Pennsylvania. Jag valde just det stället eftersom min väninna med familj bor 20 minuter därifrån (med bil) och jobbar "just down the road". V är lite för ung (14) för att klara att flyga dit och hem, byta i Amsterdam, ta sig från flygplatsen till skolan osv, så J och jag bestämde oss för att ta långsemester - 4 veckor samtidigt. Lite ågren (ganska rejäl) hade vi ju för NIkko, men det löste sig jättebra. (Han är fortfarande lite osäker och otrygg märker vi, men det kommer att ge sig.)
Vi flög till Washington DC, och sen turistade vi där i några dagar. Nuförtiden kommer man inte speciellt nära Vita Huset tyvärr, mycket avspärrningar, men grabbarna som aldrig varit där fick se det i alla fall. Över 30 gr varmt och hög luftfuktighet, så det var lite jobbigt...
Det mest remarkabla som hände i DC var väl annars när vi just hade rundat Capitoleum, och var på väg tillbaka till hotellet. Helt plötsligt hör vi skottlossning, automatvapen. Jag kastade mig ner på marken (trot eller ej, men jag har faktiskt varit med om skottlossning en gång förut, i Kista Galleria, så autopiloten gick på), men sonen och maken stod och bara stirrade dumt. "Ner, ner" skrek jag, men de tyckte jag var fånig. Sen kom det en man som berättade att han var polis men just nu på semester, och att han också hade kastat sig ner (ha! det var ju det jag sa) och att "The Capitol Police" hade sagt att alla skyndsamt skulle bege sig därifrån. Jag behöver väl inte säga att vi lydde uppmaningen... Sen visade det sig att Capitoleums polismän hade stoppat en bil som körde för nära, men då drog föraren en revolver varvid polismännen sköt honom. Det var en rånare på flykt - säkert narkotikapåverkad, för hur man kan vara så dum att man drar pistol mot Capitoleums polisstyrka, och inte lyder deras uppmaning att stanna, det kan inte förklaras på annat sätt.
Sen hyrde vi bil och körde upp till min väninna i Allentown, Pennsylvania. På vägen stannade vi till i Gettysburg, platsen för det avgörande slaget under inbördeskriget, och såg oss omkring. Det är en oerhört märklig och stark känsla att se de fält och ängar där slaget stod. Tiotusentals soldater miste livet på bägge sidor, men endast en av de boende på trakten, en kvinna som stod och bakade bröd! För slaget stod mitt bland bondgårdarna, där livet fortgick ungefär som vanligt.
Vi kom sent upp till Allentown, men det blev ett kärt återbesök. Det var 8 år sen sist, så barnen har ju vuxit en del...
Så blev det dags för V:s kurs, och vi lämnade av honom på Moravian College. Ni har väl sett hur collegeungdomar har det på TV - precis så var det. Fast mindre rum, mycket mindre. Så småningom dök också hans kompis David upp, en kompis från Tokyo. Killarna var så lyckliga att träffas igen, det formligen lyste om dem.
Några dar senare åkte J och jag på vår bilsemester, men innan dess var det dags att gratulera min väninnas pappa på 84-årsdagen. Ed och Naomi var som extraföräldrar åt mig när jag bodde i USA för många år sen, men de hade förstås aldrig träffat vare sig make eller son förut.
Vad har vi då sett? Jo, vi har rest runt i Amish country, dvs runt Lancaster i Pennsylvania. Det var J:s första besök där, och jag vet inte hur många gånger jag varit där. Suktade efter en vacker kvilt, men det är ju handgjort och priserna ligger därefter... Sen vidare till sydvästra PA, där två hus ritade av USA:s mest berömde arkitekt finns. Frank Lloyd Wright, såklart, och husen heter Falling Water och Kentuck Knob. Fantastiska skapelser, men min beundran av Wright fick sig en liten törn när jag insåg hur lite han beaktat såna praktiska detaljer som förvaring, garage, källare... Karln måste ha haft en uppsjö med människor som skötte alla göromål åt honom, för själv kan han inte ha gjort någonting (mer än att skapa fantastiska hus!!). Om han hade jobbat lite praktiskt själv skulle husen nog planerats bättre!
Avstånden i USA är ju ganska stora. Här tänker jag inte berätta om att vi sov den natten på motell där och den natten på motell här - men på 16 dar bodde vi nog på 12 olika ställen. Så då förstår ni att vi rest en hel del!
Från PA norrut mot Niagarafallen - fast inte riktigt ända fram. Vi stannade när vi var några timmar därifrån, och bodde istället på ett meditationscenter i ett par nätter. Mitt ute på landsbygden, vacker natur, vänliga människor, fantastisk mat. Så avkopplande. Vi mediterade ett par gånger om dagen, lugnt och stilla. Så härligt. Vi varvade verkligen ner, och det behövdes.
Därifrån till "Finger lakes" lite österut, där vi provade viner. Bland annat på Hermann J. Wiemer Vineyards, en vingård som numera är delägd av en svensk kille. Vi hade läst om honom och hans mycket välskötta vingård i Munskänkarnas tidskrift, och kontaktade honom. Vi fick en fin visning av hela gården, och så naturligtvis provsmakning. Mycket fin Riesling, väldigt elegant. Men så har de också fått flera utmärkelser för just sin Riesling. Wiemer var nog den stora behållningen från vingårdarna där, även om flera av de andra också hade bra viner. Men när det gäller Riesling var det ingen som slog Wiemer, de var flera klasser bättre. De har förresten tre viner i Systemets beställningssortiment. De ligger runt 120 kr flaskan, och det är de värda. Prova gärna!
Sen var det dags för lite sol och bad. På vägen till Cape Cod stannade vi till i New Haven, där Yale-universitetet ligger. Kul att se! Och så åt vi en av de godast pizzor jag någonsin ätit. Man valde "pålägget" helt själv, och det blev sagolikt gott.
Vi hittade ett motell till skapligt pris på Cape Cod, udden som går ut från Massachussetts och bildar en bukt där Boston ligger. Ingen av oss hade varit där förut, så vi visste inte så mycket mer än ryktet som semesterort, konstnärskoloni och tummelplats för de välbeställda, samt naturligtvis det vi läste i vår husbibel, Lonely Planet. Vi blev jättenöjda. Vi år massor med god seafood, solade (fast om sanningen ska fram så avskyr jag att ligga still på en strand, hade väl varit bättre om vi haft solstolar och parasoll men det var alldeles för varmt, så jag började gnälla efter en timme så där), såg Kennedy museet (klanen Kennedy har haft sommarhus på Cape Cod i många år, eventuellt kom JFK därifrån också, men där är jag lite osäker) shoppade loss på fritidskläder som vanligt i USA, och så böcker förstås!! (Har köpt 4 pudelböcker, vilket utbud det finns i USA!) Och hade det allmänt bra.
Därifrån körde vi till Putnam, i nordöstra Connecticut. Här bodde jag som utbytesstudent i ett år. Har inte varit tillbaka på 25 år (35 år sen vi gick ut "High School"). Mycket hade förändrats, delar av samhället var väldigt nergångna, andra delar såg väldigt bra ut. Betydligt fler fik och restauranger nu! Hittade gatan där jag bodde först, huset såg förskräckligt ut. Sen till huset där jag bodde sen. Ingen hemma. Lyckades hitta huset där min "syster" bodde för 25 år sen - men visste inte om hon bodde kvar. Mina julkort har kommit tillbaka flera gånger, och sen slutade jag skriva. Har sökt efter henne på nätet - utan att hitta henne. Så jag var ju ganska nervös. Men jag ringde på, såg en kvinna genom fönstret - och så började hon skrika - "Oh my god, Lena"!!! Ja, ganska fantastiskt tycker jag. Vi blev kvar hela eftrmiddagen och kvällen, deras döttrar råkade vara hemma, så det blev en fantastisk sammankomst.
Det blev ett riktigt äventyr när vi skulle till Putnam. Bilens GPS var lite oberäknelig minst sagt. Kan ju bero på att Avis inte uppdaterat den på ett år förstås. Hur som helst ville vi hitta ett motell, och knappade in ett som låg på OK avstånd. (Motellen fanns alltså i GPS:en, så vi gick på de förslagen). Det fick till följd att vi snurrade runt i skogarna i nordöstra Connecticut i 45 minuter, vägarna blev allt mindre och vi hade abslut ingen som helst aning var vi var. Av motellet syntes inte ett spår - bara en leråker när vi kom fram. Till slut hittade vi ett annat (också via GPS:en) som låg precis vid Putnam. Vid det laget var vi alldles slut, det blev (återigen) en lång körning den dagen! Så efter middagen hos Christine, tipsade de om ett motell som visade sig helt OK - vi vågade bara inte lita på GPS:en igen. (I New Haven tog den oss till två icke-befintliga motell, det ena dessutom i halvt om halvt slum-kvarter.)
Sen tillbaka till Laura i Allentown. Några dar senare var V:s kurs slut och vi åkte hem. Efter en ganska lång resa från DC via Amsterdam (mycket väntan) kom vi så hem i måndags och på onsdag börjar skolan! V är jättenöjd (fattas bara annat till det priset) och vill absolut åka igen nästa år. Han och David är ännu bättre polare än förut, och hans engelska är ännu bättre. Till skillnad från Tokyo har han ju varit tvungen att prata engelska 24 timmar om dygnet, så tacka 17 för det. Och J och jag fick en härlig semester. Och tänk - efter nästan 20 års äktenskap hade vi fortfarande massor att prata om nu när vi var på tu man hand så länge. Bara en sån sak!
V skulle alltså gå en kurs i Engineering Design på Moravian College i Bethlehem, Pennsylvania. Jag valde just det stället eftersom min väninna med familj bor 20 minuter därifrån (med bil) och jobbar "just down the road". V är lite för ung (14) för att klara att flyga dit och hem, byta i Amsterdam, ta sig från flygplatsen till skolan osv, så J och jag bestämde oss för att ta långsemester - 4 veckor samtidigt. Lite ågren (ganska rejäl) hade vi ju för NIkko, men det löste sig jättebra. (Han är fortfarande lite osäker och otrygg märker vi, men det kommer att ge sig.)
Vi flög till Washington DC, och sen turistade vi där i några dagar. Nuförtiden kommer man inte speciellt nära Vita Huset tyvärr, mycket avspärrningar, men grabbarna som aldrig varit där fick se det i alla fall. Över 30 gr varmt och hög luftfuktighet, så det var lite jobbigt...
Det mest remarkabla som hände i DC var väl annars när vi just hade rundat Capitoleum, och var på väg tillbaka till hotellet. Helt plötsligt hör vi skottlossning, automatvapen. Jag kastade mig ner på marken (trot eller ej, men jag har faktiskt varit med om skottlossning en gång förut, i Kista Galleria, så autopiloten gick på), men sonen och maken stod och bara stirrade dumt. "Ner, ner" skrek jag, men de tyckte jag var fånig. Sen kom det en man som berättade att han var polis men just nu på semester, och att han också hade kastat sig ner (ha! det var ju det jag sa) och att "The Capitol Police" hade sagt att alla skyndsamt skulle bege sig därifrån. Jag behöver väl inte säga att vi lydde uppmaningen... Sen visade det sig att Capitoleums polismän hade stoppat en bil som körde för nära, men då drog föraren en revolver varvid polismännen sköt honom. Det var en rånare på flykt - säkert narkotikapåverkad, för hur man kan vara så dum att man drar pistol mot Capitoleums polisstyrka, och inte lyder deras uppmaning att stanna, det kan inte förklaras på annat sätt.
Sen hyrde vi bil och körde upp till min väninna i Allentown, Pennsylvania. På vägen stannade vi till i Gettysburg, platsen för det avgörande slaget under inbördeskriget, och såg oss omkring. Det är en oerhört märklig och stark känsla att se de fält och ängar där slaget stod. Tiotusentals soldater miste livet på bägge sidor, men endast en av de boende på trakten, en kvinna som stod och bakade bröd! För slaget stod mitt bland bondgårdarna, där livet fortgick ungefär som vanligt.
Vi kom sent upp till Allentown, men det blev ett kärt återbesök. Det var 8 år sen sist, så barnen har ju vuxit en del...
Så blev det dags för V:s kurs, och vi lämnade av honom på Moravian College. Ni har väl sett hur collegeungdomar har det på TV - precis så var det. Fast mindre rum, mycket mindre. Så småningom dök också hans kompis David upp, en kompis från Tokyo. Killarna var så lyckliga att träffas igen, det formligen lyste om dem.
Några dar senare åkte J och jag på vår bilsemester, men innan dess var det dags att gratulera min väninnas pappa på 84-årsdagen. Ed och Naomi var som extraföräldrar åt mig när jag bodde i USA för många år sen, men de hade förstås aldrig träffat vare sig make eller son förut.
Vad har vi då sett? Jo, vi har rest runt i Amish country, dvs runt Lancaster i Pennsylvania. Det var J:s första besök där, och jag vet inte hur många gånger jag varit där. Suktade efter en vacker kvilt, men det är ju handgjort och priserna ligger därefter... Sen vidare till sydvästra PA, där två hus ritade av USA:s mest berömde arkitekt finns. Frank Lloyd Wright, såklart, och husen heter Falling Water och Kentuck Knob. Fantastiska skapelser, men min beundran av Wright fick sig en liten törn när jag insåg hur lite han beaktat såna praktiska detaljer som förvaring, garage, källare... Karln måste ha haft en uppsjö med människor som skötte alla göromål åt honom, för själv kan han inte ha gjort någonting (mer än att skapa fantastiska hus!!). Om han hade jobbat lite praktiskt själv skulle husen nog planerats bättre!
Avstånden i USA är ju ganska stora. Här tänker jag inte berätta om att vi sov den natten på motell där och den natten på motell här - men på 16 dar bodde vi nog på 12 olika ställen. Så då förstår ni att vi rest en hel del!
Från PA norrut mot Niagarafallen - fast inte riktigt ända fram. Vi stannade när vi var några timmar därifrån, och bodde istället på ett meditationscenter i ett par nätter. Mitt ute på landsbygden, vacker natur, vänliga människor, fantastisk mat. Så avkopplande. Vi mediterade ett par gånger om dagen, lugnt och stilla. Så härligt. Vi varvade verkligen ner, och det behövdes.
Därifrån till "Finger lakes" lite österut, där vi provade viner. Bland annat på Hermann J. Wiemer Vineyards, en vingård som numera är delägd av en svensk kille. Vi hade läst om honom och hans mycket välskötta vingård i Munskänkarnas tidskrift, och kontaktade honom. Vi fick en fin visning av hela gården, och så naturligtvis provsmakning. Mycket fin Riesling, väldigt elegant. Men så har de också fått flera utmärkelser för just sin Riesling. Wiemer var nog den stora behållningen från vingårdarna där, även om flera av de andra också hade bra viner. Men när det gäller Riesling var det ingen som slog Wiemer, de var flera klasser bättre. De har förresten tre viner i Systemets beställningssortiment. De ligger runt 120 kr flaskan, och det är de värda. Prova gärna!
Sen var det dags för lite sol och bad. På vägen till Cape Cod stannade vi till i New Haven, där Yale-universitetet ligger. Kul att se! Och så åt vi en av de godast pizzor jag någonsin ätit. Man valde "pålägget" helt själv, och det blev sagolikt gott.
Vi hittade ett motell till skapligt pris på Cape Cod, udden som går ut från Massachussetts och bildar en bukt där Boston ligger. Ingen av oss hade varit där förut, så vi visste inte så mycket mer än ryktet som semesterort, konstnärskoloni och tummelplats för de välbeställda, samt naturligtvis det vi läste i vår husbibel, Lonely Planet. Vi blev jättenöjda. Vi år massor med god seafood, solade (fast om sanningen ska fram så avskyr jag att ligga still på en strand, hade väl varit bättre om vi haft solstolar och parasoll men det var alldeles för varmt, så jag började gnälla efter en timme så där), såg Kennedy museet (klanen Kennedy har haft sommarhus på Cape Cod i många år, eventuellt kom JFK därifrån också, men där är jag lite osäker) shoppade loss på fritidskläder som vanligt i USA, och så böcker förstås!! (Har köpt 4 pudelböcker, vilket utbud det finns i USA!) Och hade det allmänt bra.
Därifrån körde vi till Putnam, i nordöstra Connecticut. Här bodde jag som utbytesstudent i ett år. Har inte varit tillbaka på 25 år (35 år sen vi gick ut "High School"). Mycket hade förändrats, delar av samhället var väldigt nergångna, andra delar såg väldigt bra ut. Betydligt fler fik och restauranger nu! Hittade gatan där jag bodde först, huset såg förskräckligt ut. Sen till huset där jag bodde sen. Ingen hemma. Lyckades hitta huset där min "syster" bodde för 25 år sen - men visste inte om hon bodde kvar. Mina julkort har kommit tillbaka flera gånger, och sen slutade jag skriva. Har sökt efter henne på nätet - utan att hitta henne. Så jag var ju ganska nervös. Men jag ringde på, såg en kvinna genom fönstret - och så började hon skrika - "Oh my god, Lena"!!! Ja, ganska fantastiskt tycker jag. Vi blev kvar hela eftrmiddagen och kvällen, deras döttrar råkade vara hemma, så det blev en fantastisk sammankomst.
Det blev ett riktigt äventyr när vi skulle till Putnam. Bilens GPS var lite oberäknelig minst sagt. Kan ju bero på att Avis inte uppdaterat den på ett år förstås. Hur som helst ville vi hitta ett motell, och knappade in ett som låg på OK avstånd. (Motellen fanns alltså i GPS:en, så vi gick på de förslagen). Det fick till följd att vi snurrade runt i skogarna i nordöstra Connecticut i 45 minuter, vägarna blev allt mindre och vi hade abslut ingen som helst aning var vi var. Av motellet syntes inte ett spår - bara en leråker när vi kom fram. Till slut hittade vi ett annat (också via GPS:en) som låg precis vid Putnam. Vid det laget var vi alldles slut, det blev (återigen) en lång körning den dagen! Så efter middagen hos Christine, tipsade de om ett motell som visade sig helt OK - vi vågade bara inte lita på GPS:en igen. (I New Haven tog den oss till två icke-befintliga motell, det ena dessutom i halvt om halvt slum-kvarter.)
Sen tillbaka till Laura i Allentown. Några dar senare var V:s kurs slut och vi åkte hem. Efter en ganska lång resa från DC via Amsterdam (mycket väntan) kom vi så hem i måndags och på onsdag börjar skolan! V är jättenöjd (fattas bara annat till det priset) och vill absolut åka igen nästa år. Han och David är ännu bättre polare än förut, och hans engelska är ännu bättre. Till skillnad från Tokyo har han ju varit tvungen att prata engelska 24 timmar om dygnet, så tacka 17 för det. Och J och jag fick en härlig semester. Och tänk - efter nästan 20 års äktenskap hade vi fortfarande massor att prata om nu när vi var på tu man hand så länge. Bara en sån sak!
Patella luxation
Ja jag skrev väl lite om det i förra inlägget, Nikko har alltså rejäl Patella luxation. Knäskålen är för grund, så den hoppar ur led. Medicinen kanske har börjat funka, för i går när vi åkte till StB gick han faktiskt en hel del på benet, mycket mer än tidigare. Men så gled det ur led igen och då skrek han... Precis just nu gnällde han till och lyfte VÄNSTER ben. Har ju PL där också, men mildare, så hjälp tänk om vi måste operera bägge benen.
Det märkliga är, att J har precis samma problem med sina knän, knäskålarna är för grunda! I hans fall räckte det med sjukgymnastik för att bygga upp musklerna runtomkring, och nu funkar det. Men löpträning är ingen höjdare för honom, inte ens på mjuka banor.
Mysigt och kul på StB som vanligt. Ninnie i högform! Ira och Mio var där, och en liten söt röd toy-tjej som hette Mimmi. Som är opererad för PL, så jag fick en del bra tips. Nikko jättetrött på vägen hem, helt utslagen i bilen. I vanliga fall rullar han ihop sig när han sover, men när han är riktigt trött ligger han utsträckt på sidan, och det gjorde han nu.
Det märkliga är, att J har precis samma problem med sina knän, knäskålarna är för grunda! I hans fall räckte det med sjukgymnastik för att bygga upp musklerna runtomkring, och nu funkar det. Men löpträning är ingen höjdare för honom, inte ens på mjuka banor.
Mysigt och kul på StB som vanligt. Ninnie i högform! Ira och Mio var där, och en liten söt röd toy-tjej som hette Mimmi. Som är opererad för PL, så jag fick en del bra tips. Nikko jättetrött på vägen hem, helt utslagen i bilen. I vanliga fall rullar han ihop sig när han sover, men när han är riktigt trött ligger han utsträckt på sidan, och det gjorde han nu.
Ide?
Nä, jag har inte gått i ide. Men varit på semester! Fyra härliga veckor i USA. Kom hem i går, så jet lagen är svår, men jag har så smått börjat ta mig igenom alla mail, kommer att datera upp mig på bloggarna jag följer, måste tvätta (tvättstugan svämmar över och torktumlaren är trasig!!!), skriva ett ordentligt inlägg här, och så söker jag jobb. Inte nödvändigtvis i den ordningen dock!
En liten uppdatering om Nikko bara. Han har ju haft tendenser till patella luxation förut. Veterinären sa att med lite tur kan det växa bort, och det trodde vi faktiskt att det gjort för nu har det gått 3 månader sen sist. Vi hade t o m börjat prata om att börja med agility till hösten. Men så kom det igen nu när vi var på semester, så hans stackars reserv-mamma J blev jätteorolig. Den här gången är det dessutom mycket värre än det varit förut. Så vi var till veterinären idag och har nu fått medicin han ska ta i 3 veckor. Om vi har tur går det över, annars är det operation som gäller. I alla fall av höger bak som är det ben som är värst däran den här gången. Vår stackars lilla hund vad mycket han råkar ut för!
En liten uppdatering om Nikko bara. Han har ju haft tendenser till patella luxation förut. Veterinären sa att med lite tur kan det växa bort, och det trodde vi faktiskt att det gjort för nu har det gått 3 månader sen sist. Vi hade t o m börjat prata om att börja med agility till hösten. Men så kom det igen nu när vi var på semester, så hans stackars reserv-mamma J blev jätteorolig. Den här gången är det dessutom mycket värre än det varit förut. Så vi var till veterinären idag och har nu fått medicin han ska ta i 3 veckor. Om vi har tur går det över, annars är det operation som gäller. I alla fall av höger bak som är det ben som är värst däran den här gången. Vår stackars lilla hund vad mycket han råkar ut för!
