Pudla med Nikko

Sen jag började jobba har bloggen verkligen varit eftersatt. Har inte riktigt hunnit - eller kanske rättare, så har lusten inte riktigt infunnit sig. Det är så mycket annat som lockar och pockar. Skrivandet kommer jag i och för sig att sakna - men det har känts som att ämnena har trutit för mig. Kanske det helt enkelt är så att jag känner att "hundtemat" för mig blev lite för snävt? Jag som inte ställer ut, tävlar eller är hundmode-fashionista?

Ja, jag har verkligen funderat på det här, och kommit fram till att jag ska avsluta bloggen. I alla fall för ett tag, och se om lusten infinner sig igen. Kanske kommer jag igen, kanske bestämmer jag mig för att starta en ny blogg, vem vet vad framtiden bär med sig. Jag kommer ju att följa mina favvo-bloggar i fortsättningen också så klart, för jag älskar verkligen att läsa vad alla andra har för sig.

Så - tack för mig! I fortsättningen hörs vi av när jag kommenterar hos er!

Kram på er allihop

Lena och Nikko

Stort grattis till sonens tremänning (syssling) Ulrik som gick och vann Lilla melodifestivalen i går. Vad duktig han var, vad kul att höra en låt med lite budskap i den här typen av sammanhang. Heja Ulrik!

Näh, inte jag, men Nikko. Han har alltid haft sina fnysningar för sig, låter jättesött, men senaste två veckorna eller så har det eskalerat till otroliga fnysninger (inte nysningar) hela tiden när han är vaken. Noskvalster? Häromnatten vaknade han och kräktes, men som tur är har han lärt sig nu, och tog sig ur sängen. Sen tog vi en kisstur också missinatten, och så gick vi och lade oss igen.

I helgen tappade han helt aptiten, åt knappt någonting på hela helgen, så vi började bli oroliga. Husse hade dock redan bokat veterinärstid idag, samma som kollade knäna, och han är troligtvis lite förkyld. Har fått penicillin, så nu hoppas vi han ska bli bättre.

Men dett är ett intet gentemot vad Elins lille Julius just nu går igenom. En mardröm för varje hundägare. Kram till er båda!

Elen i vårt hus är väldigt märkligt dragen. Den ligger i oerhört praktiska men fruktansvärt fula plastlister längs väggarna högst uppe mot taket. Nu när vi bygger om vill vi ju ha bort de där listerna (som med åren blivit ännu fulare och dessutom trasiga), men enda sättet att få in elen i vardagsrummet utan att snurra runt halva huset var att dra genom sonens rum. Inga problem, vi drog i ytterväggen och fick på så vis en bra ursäkt att tilläggsisolera. Vilket behövdes, för hans rum är KALLT.

Samtidigt bytte vi till 3-glasfönster med separat vädringslucka, så slipper jag bli galen varje sommardag för att han glömmer att stänga fönstret när han går hemifrån... (hans rum är väldigt lätt att klättra in i, men vädringsluckan skulle inte ens Houdini fixa.) Och när vi ändå gjorde detta, så passar vi på att byta golvet som blivit repat och fult. In åker istället en plastmatta som ser lite grann ut som ett metallgolv. Jag tror det blir riktigt snyggt. Och då passar det också bra att sätta in en större garderob. Och att bygga upp sängen så han får förvaring under. Herregud, detta är ju rena katten på råttan-leken, men mycket dyrare!

I alla fall är mattläggaren här nu, och just nu snurrar en jättekraftig byggfläkt för att torka ut spacklet så han kan lägga mattan senare i eftermiddag. Den för ett fruktansvärt liv, men det är ju nödvändigt. Förhoppningsvis kommer elektrikern och sätter in elementet i morgon, och så kommer byggarna och börjar med garderob och säng. Och så måste vi ju tapetsera om den väggen vi tilläggsisolerade, samt tapetsera sidan av garderoben. Inte att förglömma att vi kanske måste byta alla lister också, men jag hoppas verkligen vi kan återanvända dem vi har nu.

Sen så småningom börjar utbyggnationen också. Ser både fram emot och fasar inför den. Var på IKEA och fick rithjälp i helgen och har träffat en massa andra köksleverantörer också. IKEA är i särklass billigast, men de har inte lika många olika skåpsbredder som övriga så vi kan inte utnyttja utrymmet lika bra. Dessutom är en del av deras utdragbara hörnenheter inte lika stadiga som andra, så vi är lite tveksamma av den orsaken. Å andra sidan har man råd att byta ut enheter som går sönder ganska många gånger om prisskillnaden är tillräckligt stor... Ja vi får se hur det blir. Inte är det lätt!

Ja äntligen, äntligen ett jobb. Lärare i tyska, 50% på en skola norr om Stockholm. Allt verkar jättebra, men det är också allt jag kommer att skriva om detta i bloggen - som lärare är man en ganska offentlig person, och därför kommer det inga kommentarer från mitt yrkesliv här, annat än rent generella sådana förstås! Tack Ira för ditt grattis!

Idag är jag mer än lovligt trött och slut. Inte bara för att jag var på kräftskiva i går - nej inte alls som ni tror, jag körde bil och hade son och hund med mig - men det blev ganska sent, och det orkar jag liksom inte längre. Nej, det är faktiskt  ansträngande att börja ett nytt jobb. Är innerligt glad att jag inte jobbar heltid - alla jag pluggade till lärare tillsammans med fick ju jobb långt före mig (jag flyttade till Japan direkt efter Lärarhögskolan) och varnade mig för att jobba heltid första året. Det är helt enkelt för jobbigt. I skolans värld finns ingen som sätter in den nyanställde i rutiner och praktiska saker på jobbet, så även om man är en rutinerad lärare kan det vara tungt att byta skola. Det här beror givetvis inte på någon ovilja från skolledningar och kollegor, utan är bara en helt följdriktig konsekvens av alla neddragningar. Dessutom ska ni veta, att lärare visserligen har längre semester än de flesta, men i gengäld är arbetstiden närmare 45 timmar i veckan under terminerna. Att jämföra med mitt senaste jobb, där fulltid låg på 36 timmar i veckan, om jag inte minns fel... Som ny och oerfaren lärare hamnar  arbetstiden lätt på över 50 timmar i veckan.

Inte undra på då, att jag är helnöjd med mina 50%! I förlängningen vill jag säkert jobba mer - men det här första året räcker det bra så här.
--------------------------

Nikkos knä blir allt bättre, och det var flera dagar sen han skrek av smärta sist. Men nu har han börjat hoppa på det andra benet också - där Patella Luxationen är mildare. Jag är nöjd bara han inte har ont, för då behöver vi nog inte operera honom akut NU,  Vi får nog räkna med att det blir operation framöver - men det vore ju väldigt bra om vi kunde lägga operationen under mitt sommarlov. Det är tydligen LÅNG konvalescens, och hur gör man då, han kan säkert inte vara på dagis på MINST 2 veckor, kanske längre, och så är det säkert träning osv som tar tid efteråt också.
________________

Vi har börjat lägga in semesterbilderna i datorn, jobbar just nu med att ta bort dubletter (vi fotograferar ju bägge två och då blir det lätt dubletter - självklart faller man för samma vyer!), ljusa upp för mörka bilder osv. Det är kul att uppleva allt igen!

Har inte ens fört över fotona från kameran än, men här kommer en reseberättelse!

V skulle alltså gå en kurs i Engineering Design på Moravian College i Bethlehem, Pennsylvania. Jag valde just det stället eftersom min väninna med familj bor 20 minuter därifrån (med bil) och jobbar "just down the road". V är lite för ung (14) för att klara att flyga dit och hem, byta i Amsterdam, ta sig från flygplatsen till skolan osv, så J och jag bestämde oss för att ta långsemester - 4 veckor samtidigt. Lite ågren (ganska rejäl) hade vi ju för NIkko, men det löste sig jättebra. (Han är fortfarande lite osäker och otrygg märker vi, men det kommer att ge sig.)

Vi flög till Washington DC, och sen turistade vi där i några dagar. Nuförtiden kommer man inte speciellt nära Vita Huset tyvärr, mycket avspärrningar, men grabbarna som aldrig varit där fick se det i alla fall. Över 30 gr varmt och hög luftfuktighet, så det var lite jobbigt...

Det mest remarkabla som hände i DC var väl annars när vi just hade rundat Capitoleum, och var på väg tillbaka till hotellet. Helt plötsligt hör vi skottlossning, automatvapen. Jag kastade mig ner på marken (trot eller ej, men jag har faktiskt varit med om skottlossning en gång förut, i Kista Galleria, så autopiloten gick på), men sonen och maken stod och bara stirrade dumt. "Ner, ner" skrek jag, men de tyckte jag var fånig. Sen kom det en man som berättade att han var polis men just nu på semester, och att han också hade kastat sig ner (ha! det var ju det jag sa) och att "The Capitol Police" hade sagt att alla skyndsamt skulle bege sig därifrån. Jag behöver väl inte säga att vi lydde uppmaningen... Sen visade det sig att Capitoleums polismän hade stoppat en bil som körde för nära, men då drog föraren en revolver varvid polismännen sköt honom. Det var en rånare på flykt - säkert narkotikapåverkad, för hur man kan vara så dum att man drar pistol mot Capitoleums polisstyrka, och inte lyder deras uppmaning att stanna, det kan inte förklaras på annat sätt.

Sen hyrde vi bil och körde upp till min väninna i Allentown, Pennsylvania. På vägen stannade vi till i Gettysburg, platsen för det avgörande slaget under inbördeskriget, och såg oss omkring. Det är en oerhört märklig och stark känsla att se de fält och ängar där slaget stod. Tiotusentals soldater miste livet på bägge sidor, men endast en av de boende på trakten, en kvinna som stod och bakade bröd! För slaget stod mitt bland bondgårdarna, där livet fortgick ungefär som vanligt.

Vi kom sent upp till Allentown, men det blev ett kärt återbesök. Det var 8 år sen sist, så barnen har ju vuxit en del...
Så blev det dags för V:s kurs, och vi lämnade av honom på Moravian College. Ni har väl sett hur collegeungdomar har det på TV - precis så var det. Fast mindre rum, mycket mindre. Så småningom dök också hans kompis David upp, en kompis från Tokyo. Killarna var så lyckliga att träffas igen, det formligen lyste om dem.

Några dar senare åkte J och jag på vår bilsemester, men innan dess var det dags att gratulera min väninnas pappa på 84-årsdagen. Ed och Naomi var som extraföräldrar åt mig när jag bodde i USA för många år sen, men de hade förstås aldrig träffat vare sig make eller son förut.

Vad har vi då sett? Jo, vi har rest runt i Amish country, dvs runt Lancaster i Pennsylvania. Det var J:s första besök där, och jag vet inte hur många gånger jag varit där. Suktade efter en vacker kvilt, men det är ju handgjort och priserna ligger därefter... Sen vidare till sydvästra PA, där två hus ritade av USA:s mest berömde arkitekt finns. Frank Lloyd Wright, såklart, och husen heter Falling Water och Kentuck Knob. Fantastiska skapelser, men min beundran av Wright fick sig en liten törn när jag insåg hur lite han beaktat såna praktiska detaljer som förvaring, garage, källare... Karln måste ha haft en uppsjö med människor som skötte alla göromål åt honom, för själv kan han inte ha gjort någonting (mer än att skapa fantastiska hus!!). Om han hade jobbat lite praktiskt själv skulle husen nog planerats bättre!

Avstånden i USA är ju ganska stora. Här tänker jag inte berätta om att vi sov den natten på motell där och den natten på motell här - men på 16 dar bodde vi nog på 12 olika ställen. Så då förstår ni att vi rest en hel del!

Från PA norrut mot Niagarafallen - fast inte riktigt ända fram. Vi stannade när vi var några timmar därifrån, och bodde istället på ett meditationscenter i ett par nätter. Mitt ute på landsbygden, vacker natur, vänliga människor, fantastisk mat. Så avkopplande. Vi mediterade ett par gånger om dagen, lugnt och stilla. Så härligt. Vi varvade verkligen ner, och det behövdes.

Därifrån till "Finger lakes" lite österut, där vi provade viner. Bland annat på Hermann J. Wiemer Vineyards, en vingård som numera är delägd av en svensk kille. Vi hade läst om honom och hans mycket välskötta vingård i Munskänkarnas tidskrift, och kontaktade honom. Vi fick en fin visning av hela gården, och så naturligtvis provsmakning. Mycket fin Riesling, väldigt elegant. Men så har de också fått flera utmärkelser för just sin Riesling. Wiemer var nog den stora behållningen från vingårdarna där, även om flera av de andra också hade bra viner. Men när det gäller Riesling var det ingen som slog Wiemer, de var flera klasser bättre. De har förresten tre viner i Systemets beställningssortiment. De ligger runt 120 kr flaskan, och det är de värda.  Prova gärna!

Sen var det dags för lite sol och bad. På vägen till Cape Cod stannade vi till i New Haven, där Yale-universitetet ligger. Kul att se! Och så åt vi en av de godast pizzor jag någonsin ätit. Man valde "pålägget" helt själv, och det blev sagolikt gott.

Vi hittade ett motell till skapligt pris på Cape Cod, udden som går ut från Massachussetts och bildar en bukt där Boston ligger. Ingen av oss hade varit där förut, så vi visste inte så mycket mer än ryktet som semesterort, konstnärskoloni och tummelplats för de välbeställda, samt naturligtvis det vi läste i vår husbibel, Lonely Planet. Vi blev jättenöjda. Vi år massor med god seafood, solade (fast om sanningen ska fram så avskyr jag att ligga still på en strand, hade väl varit bättre om vi haft solstolar och parasoll men det var alldeles för varmt, så jag började gnälla efter en timme så där), såg Kennedy museet (klanen Kennedy har haft sommarhus på Cape Cod i många år, eventuellt kom JFK därifrån också, men där är jag lite osäker) shoppade loss på fritidskläder som vanligt i USA, och så böcker förstås!! (Har köpt 4 pudelböcker, vilket utbud det finns i USA!) Och hade det allmänt bra.

Därifrån körde vi till Putnam, i nordöstra Connecticut. Här bodde jag som utbytesstudent i ett år. Har inte varit tillbaka på 25 år (35 år sen vi gick ut "High School"). Mycket hade förändrats, delar av samhället var väldigt nergångna, andra delar såg väldigt bra ut. Betydligt fler fik och restauranger nu! Hittade gatan där jag bodde först, huset såg förskräckligt ut. Sen till huset där jag bodde sen. Ingen hemma. Lyckades hitta huset där min "syster" bodde för 25 år sen - men visste inte om hon bodde kvar. Mina julkort har kommit tillbaka flera gånger, och sen slutade jag skriva. Har sökt efter henne på nätet - utan att hitta henne. Så jag var ju ganska nervös. Men jag ringde på, såg en kvinna genom fönstret - och så började hon skrika - "Oh my god, Lena"!!! Ja, ganska fantastiskt tycker jag. Vi blev kvar hela eftrmiddagen och kvällen, deras döttrar råkade vara hemma, så det blev en fantastisk sammankomst.

Det blev ett riktigt  äventyr när vi skulle till Putnam. Bilens GPS var lite oberäknelig minst sagt. Kan ju bero på att Avis inte uppdaterat den på ett år förstås. Hur som helst ville vi hitta ett motell, och knappade in ett som låg på OK avstånd. (Motellen fanns alltså i GPS:en, så vi gick på de förslagen). Det fick till följd att vi snurrade runt i skogarna i nordöstra Connecticut i 45 minuter, vägarna blev allt mindre och vi hade abslut ingen som helst aning var vi var. Av motellet syntes inte ett spår - bara en leråker när vi kom fram. Till slut hittade vi ett annat (också via GPS:en) som låg precis vid Putnam. Vid det laget var vi alldles slut, det blev (återigen) en lång körning den dagen! Så efter middagen hos Christine, tipsade de om ett motell som visade sig helt OK - vi vågade bara inte lita på GPS:en igen. (I New Haven tog den oss till två icke-befintliga motell, det ena dessutom i halvt om halvt slum-kvarter.)

Sen tillbaka till Laura i Allentown. Några dar senare var V:s kurs slut och vi åkte hem. Efter en ganska lång resa från DC via Amsterdam (mycket väntan) kom vi så hem i måndags och på onsdag börjar skolan! V är jättenöjd (fattas bara annat till det priset) och vill absolut åka igen nästa år. Han och David är ännu bättre polare än förut, och hans engelska är ännu bättre. Till skillnad från Tokyo har han ju varit tvungen att prata engelska 24 timmar om dygnet, så tacka 17 för det. Och J och jag fick en härlig semester. Och tänk - efter nästan 20 års äktenskap hade vi fortfarande massor att prata om nu när vi var på tu man hand så länge. Bara en sån sak!

Nä, jag har inte gått i ide. Men varit på semester! Fyra härliga veckor i USA. Kom hem i går, så jet lagen är svår, men jag har så smått börjat ta mig igenom alla mail, kommer att datera upp mig på bloggarna jag följer, måste tvätta (tvättstugan svämmar över och torktumlaren är trasig!!!), skriva ett ordentligt inlägg här, och så söker jag jobb. Inte nödvändigtvis i den ordningen dock!

En liten uppdatering om Nikko bara. Han har ju haft tendenser till patella luxation förut. Veterinären sa att med lite tur kan det växa bort, och det trodde vi faktiskt att det gjort för nu har det gått 3 månader sen sist. Vi hade t o m börjat prata om att börja med agility till hösten. Men så kom det igen nu när vi var på semester, så hans stackars reserv-mamma J blev jätteorolig. Den här gången är det dessutom mycket värre än det varit förut. Så vi var till veterinären idag och har nu fått medicin han ska ta i 3 veckor. Om vi har tur går det över, annars är det operation som gäller. I alla fall av höger bak som är det ben som är värst däran den här gången. Vår stackars lilla hund vad mycket han råkar ut för!

....vad tiden går fort nu!
Amanda, du som skrev om benmjöl mot missfärgningarna - hur ska man använda benmjölet? pudra lite över maten? Och hur mycket i så fall? Det vore ju bra att ha benmjölet som back up om nu det superdyra medlet från USA inte funkar! För den delen, även ifall det funkar - för rinnmärkena kan säkert komma tilbaka. Himla intressant!

Vi packar och står i. J har tillbringat en god stund idag med att märka varenda liten pinal som ska med (vi är tillsagda att märka allt) och jag har tvättat, strukit och tvättat lite till. Sonen själv? Ja han har suttit framför TV:n med en påse ostbågar. Curlingföräldrar? Vem? Vi?? Jag oroar mig för så mycket dumma saker. Kommer han att komma ihåg att duscha? Kommer han att komma ihåg att tvätta (de måste fixa sånt själva, de bor ju på campus på ett universitet, så det är i princip college-liv, fastän de bara är 14-16 år) eller kommer han att använda allt 3 dagar?? Kommer han överhuvudtaget att vakna om inte vi skriker i öronen på honom? Ja sånt där går jag och funderar på. Jag oroar mig inte ett dugg för om han ska hänga med i studierna eller inte, för det gör han - men min älskade son lever ju i det blå, så det är allt praktiskt som oroar mig.

I torsdags blev NIkko ordentligt nerklippt hos Lisa. Han blev faktiskt ganska cool så här, tror vi behåller den här frissan, fast med bulligare hätta på huvudet, mer päls på öronen och mer på svansen också. Ganska mycket attityd!

I fredags var Nikko och jag till StB. Nobue och Bamse var där, liksom en urtuff Chiuaua (Nä men hur stavas det egentligen??) tjej på 7 månader. Ninnie var söt som vanligt, fikat var gott, och Nikko hade jättekul med sina hundkompisar.

Jag SKA publicera kort på Nikkos frisyr, men just nu håller J på att göra något med datorn (nya, större externa hårddiskar så all musik + foton får plats) så jag kommer inte åt fotona.

Vi hittade lita foton från när Nikko var kanske 10 - 12 veckor, och vilken enorm skillnad det var på färgen. Då var han verkligen aprikos, ljust aprikos, men i alla fall. Det vete fåglarna vad man ska kalla honom nu. Han ser ju ut som Emmas nya valp Dolly - men till skillnad från henne så ska han ju inte bli vit... Ja, det blir spännande att se hur han blir när han får vuxenpälsen. Kanske han får tillbaka färgen då? Jag lever på hoppet!

V är förkyld, jättetäppt i näsan och lock för öronen. Vilken höjdare för honom att flyga mao... Hoppas det släpper på en vecka, men snuva brukar sitta i länge på den grabben. Jag proppar i honom Echinagard o hittade en burk Rinexin sen förra förkylningen. Han har ingen feber i alla fall, alltid något!

Har just kommit hem från IKEA. Skulle köpa en barngrind för NIkko. Eftersom han gillar att gnaga (fortfarande, ni fattar vilken ouppfostrad jycke vi har!) så får han inte gå in i alla rummen här hemma om inte vi är med. I vilket fall, grindarna var slut, så istället kom jag hem med en golvlampa till min läsfåtölj (har jag saknat länge) och två tidningssamlare i trä till våra vin- och trädgårdstidningar (också saknat sen länge) samt extra glödisar till golvlampan. Men sur är jag ändå att grinden inte fanns. :-(

Hade verkligen hoppats på den grinden, för just nu har vi ett system med kompostgaller för vissa av dörröppningarna inklusive ytterdörren, men om grinden funkade så skulle vi köpt fler. Då kanske t o m sonen skulla komma ihåg att stänga grinden för ytterdörren så Nikko inte smiter och är borta med allmänt hjärtstillestånd hos matte som följd...

PS Tror ni en 14-årig grabb kan packa själv för sin resa? Nää skulle inte tro det. Tonårsgrabbar har hjärnor som ärtor. Nej förresten, det var inte snällt mot ärtorna. De kommer ihåg max en sak i taget, och de kommer gärna tillbaka och frågar vad det nu var de skulle göra igen??? Giv mig styrka!

Med en tonårsgrabb i huset är livet aldrig tråkigt. Lyckades efter mycket tjat äntligen få ut honom för att klippa gräsmattan. Plötsligt kommer J utfarande: Är Nikko hos er? Nej, det var han ju inte. Och grinden till ytterdörren hade vår ohängde son givetvis inte orkat stänga ordentligt efter sig. Panik. Alla tog en grabbnäve godis och varsitt halsband + koppel och rusade åt varsitt håll. En kvart senare hittade vi Nikko på grannens tomt. Vid det laget hade jag sett scener med en ihjälkörd och blodig liten plupp och var färdig att strypa sonen. Långsamt.

Nåja, slutet gott allting gott. Nu har vi grillat (mums, med min egen patenterade marinad), ätit och druckit gott och tittat på två avsnitt av Stargate SG1, Säsong 2. Sonens favorit, och de är riktigt skoj att titta på. Fast med tanke på att varje säsong är 20 avsnitt, och det finns sådär 6-7 säsonger, + hela Atlantis serien med säkert lika många avsnitt, vet jag inte riktigt hur länge jag orkar titta innan jag kroknar... "The things we do for love"! *


*The things we do for love - en låt från - tja 80talet? Med 10cc tror jag. Fantastisk stämsång!

Mercy, mercy - jag ber om nåd från denna värme! I Tokyo gick det väl an på något vis, för där har man ju luftkonditionering överallt. Men när det är 28 grader i sovrummet är det inte skoj. Den portabla AC:n jag köpte 2007 tycks ha pajat efter bara 2 månaders användning, och någon garanti finns inte i sikte... J hittade en liten bordsfläkt på någon elaffär, det enda i kylväg han kunnat uppbringa. Vi får väl slåss om vem som ska ha den... Och till helgen ska värmen försvinna. Men varför kan det inte få vara LAGOM varmt??

Och här kommer nästa utvikning. Vi var på amerikanska ambassaden idag, och visumet är godkänt. Dvs vi har inte fått det i passet än, men vi har det i vår hand måndag eller tisdag. Ambassadpersonalen var ganska imponerad när de såg vilket universitet ungen ska plugga på. Johns Hopkins - okänt för alla svenskar utom läkare, men i USA är det känt för att ha en av de bästa medicinutbildningarna i världen. Och deras övriga utbildningar är liksom helt OK de också... Jag är ganska stolt över min odräglige drul till tonårsson! :-)

Nikko är helt utslagen av värmen, han har dålig aptit, och lever inte upp förrän sista promenaden för dagen. Nu ligger han ovanför trappan, det blir lite fläktar där mellan rummen på övervåningen. Undervåningen är så "sluten" på något vis att det inte blir så mycket luftväxling. Det finns ju orsaker till att vi vill bygga ut...

Bygglovshandlingarna går just nu "på remiss" hos grannarna. Sen bestämmer ju kommunen som de vill ändå - även om alla säger nej kan det bli ja ändå, och tvärtom. Vi håller tummarna!

Gladaste nyheten på blogghimlen just nu är väl ändå att Hundmodebloggen är tillbaka - i alla fall tillfälligt. Maggie har fått en lillasyster. Vi hoppas ju på fler nyheter från Emma, Maggie och Dolly!

Näh förresten, ännu bättre nyhet är förstås att Mio har repat sig från vad det nu var han fått i magen. Vilken lättnad!

Idag gjorde jag äntligen slag i saken och skördade lite rabarber. Den hade blivit så stor att den skuggade grannarna så det var hög tid. Lilla mamma hade recept på rabarberkräm som jag inte gjort på hundra år - visste ju vilka ingredienser det var, men ville gärna ha måtten - och det blev en ganska rejäl sats. Jag sockrade lite extra - våra rabarber är sura, och V gillar inte rabarber så jag tyckte det var bäst att ta till lite. Det blev riktigt gott, men det hade varit ännu godare med paj. På lördag fyller mamsen år, så då tänkte jag ta med rabarber till henne så gör vi paj till efterrätt. Rabarberpaj med vaniljglass, mums!

Ja äntligen är det sommar. Peppar peppar. Midsommarhelgen var ganska bedrövlig på Västkusten - regn, hagel, blixt och dunder på midsommardagen och småskurar på midsommarafton. Sen vräkte det ner hela vägen från Västerås och hem. Vi passade på att ta en sväng in i Örebro för att titta på farmor och farfars hus. Jag blev lite nostalgisk och krävde att J och V skulle lyssna  på mina utläggningar om hur det såg ut därinne - på den tiden. Tror de tyckte det var lite skämmigt att stå där utanför och glo. Lunch åt vi faktiskt utomhus, ett lite mysigt torg med ett par olika uteserveringar.

Nikko tyckte det var skönt att komma hem, och det tyckte vi med. Sängarna/madrasserna hos svärföräldrarna är så eländigt dåliga att vi hade ont i ryggen alla tre. På V hade det inte gått över i morse, han gick alldeles snett, så jag bokade en naprapat-tid åt honom. Några kotor hade hoppat snett, och sen blev väl madrasserna den utlösande faktorn... 550 kronor fattigare, och så ska vi dit på måndag igen.

Hoppas hinna med en sväng till StB i slutet av veckan. Torsdag em eller fredag, är det någon som hakar på?

Två dar i rad med solsken, det är man inte bortskämd med i det här landet den här sommaren! Ganska kallt har det ju varit ändå, men visst vaknar livsandarna när det är vackert ute. Men säg det vackra väder som varar för evigt i Sverige. Midsommar ska tydligen bli en kall och blöt (ursäkta vitsen) historia. Vi som vill sitta ute!! Ja det blir väl som förra året - fleecetröjor, långfillingar och regnjackor!

Eftersom skolan klantade till det med formuläret, så hinner vi inte söka visum innan V fyller 14. Det innebär att han måste infinna sig personligen, annars hade vi kunnat posta handlingarna. Här var jag inte riktigt på hugget, så när jag gick in på ambassadens sajt för att boka tid fanns ingen tid förrän 2 maj kl 8.00. Ungen reser den 14:e... Är jag nervös eller är jag nervös??? Har haft mailkontakt med dem och de säger att i normalfallet tar det 5-7 dagar. Ja vi får hoppas att han är ett normalfall, jag säger bara det.

Har idag varit på ett fullkomligt meningslöst möte på Arbetsförmedlingen. Nu är det andra gången de har bokat in möten precis före långhelg. Jag förstår nog taktiken - om de tvingar oss att komma, så kan vi inte ta långledigt, för ledig får man inte vara när man söker jobb! Nu har ju jag ingen A-kassa, så jag kan ju i princip göra som jag vill, men jag vet från goda vänner, att det gäller att visa sig tillmötesgående och arbetsvillig, så flyter allt lättare, och A-förmedlingen kan t o m hjälpa en att få a-kassa under en längre period. Och en vacker dag ska väl jag också komma in i systemet, och då vill jag bara ha små guldstjärnor i deras antecknngar om mig... Ögontjänare. Det funkar på ungar, så självklart funkar det på vuxna - "hot" och belöning alltså! :-)

Äntligen, äntligen tycks alla Nikkos magbesvär vara ett minne blott. Det har tagit 3 månader innan jag vågar säga detta med bestämdhet. Risdiet och Canikur gjorde sitt, men det som verkligen fick det att vända vara glutaminsyra. Jag googlade och hittade sajten Kloka hundgumman, http://www.kebi.se/convoco/convklok.html och där berättade hon allt om detta. Jag är numera en hängiven anhängare av detta. Inte nog med det, vi har också lagt om hans diet. Frukost o middag får han "våtfoder" tror jag det kallas - frusna hamburgare som man tinar. Det är helfoder, så inga tillsatser behövs. Han älskar det... Just nu får han fifty-fifty "hamburgare" och torrfoder eftersom vi vill han ska klara av torrfoder till lunch på dagis, och när vi är på resande fot osv, men tanken är väl egentligen att han ska äta enbart våtfoder lunch o middag och så torrfodret på dagis. Det är ju bra med torrfoder för tänderna dessutom. Läs på hennes sajt vad hon skriver om torrfoder och bakteriefloran i hundarnas tarmar! Han får fortfarande en kvarts tablett frukost o middag, men jag ska dra ner på det också lite smått tänkte jag.

I går kväll stötte jag ihop med en lagotto med husse o matte. Pepsi hade fått en svår reaktion mot fästinghalsband tredje sommaren de använde halsbandet. Därför tog det lång tid innan de kopplade ihop halsbandet med hennes problem, och många veterinärbesök och kurer... Det är tydligen så att en del hundar får en allergisk reaktion som då kommer tämligen omgående. Andra hundar får en reaktion efter en längre tids användning, detta eftersom fästinghalsband (och droppar) innehåller att nervgift (huh) som ackumuleras i kroppen och till slut säger kroppen ifrån. Pepsi tappade aptiten och efter ett tag orken och "gnistan". När de tog av halsbandet efter sommaren piggnade hon raskt till. Det var så illa att det var tal om avlivning. De hade googlat en del på detta och hittat massor av liknande exempel. Så var observant om din hund får "konstiga" symptom. Du kanske ska ta av halsbandet och se om det hjälper. Pepsi är numera utan halsbandet - som hennes husse sa, "hellre tar jag risken att hon ska bli biten av en fästing och kanske dö av det, än jag sätter på henne halsbandet igen, för det är en säker död - och då är det jag som har dödat henne".  Ja man undrar verkligen, hörde om en matte som blev jättesjuk sedan hennes hund sovit i hennes säng med halsbandet på. Vad har vi om halsen på våra älsklingar egentligen? Nikkos halsband tar vi av på natten, sen sätter vi på det när vi åker till dagis. Svår balansgång - ha det på tillräckligt länge för att ha effekt och tillräckligt kort tid för att inte vara skadligt...

Nu skriver jag nog inte mer före midsommar, så ha en riktigt skön helg så hörs vi nästa vecka!!!

Inte hade hunduslingen lärt sig säga till när han ville ut inte. Nä, han gnällde nog bara efter husse tror jag. Husse och lillhusse var på Sweden Rock alla dagarna, och Nikko var faktiskt ganska moloken utan dem. Visserligen fick han sova i mattes säng (och inte lillhusses, han föredrar min och husses säng) men jag var uppenbarligen ett klent substitut.

Var till StB på söndagen, och där jagade han runt med andra hundar och drack en MASSA vatten. Pinkade jättelänge när vi gick därifrån, så när vi kom hem tog jag inte ut honom, vilket jag annars alltid gör när vi varit ute en stund. (Ute och åkt bil/tåg etc alltså, inte ute och gått, är inte helt förvirrad). Det straffade sig snart, för rätt som det är ser jag honom stå i min säng och lyfta lite försiktigt på benet och PINKA. MYCKET. Jag vrålade så hela gatan måste ha hört det och fick ett rejält tag i nackskinnet och tryckte ner honom på golvet. Ja alltså, tryckte lite lagom, han är ju trots allt bara en liten plutt! Sen åkte han ut ut sovrummet och gallret för dörröppningen. Grabbarna kom hem några timmar senare, och sen fick han inte sova hos mig på flera nätter! Madrassen klarade sig tack vare att jag såg vad som hände och kunde slita bort lakan och filt snabbt som ögat. Förbaskade lilla slyngel.

I tisdags hämtade jag min ikebana-väninna Yen och så åkte vi till Trosa för ikebana-lektion för vår duktiga lärare Maijaliisa. Jättetrevligt, och väldigt lärorikt. Tre arrangemang hann vi med. Är nu uppe i 23 arrangemang, behöver ca 40 arrangemang innan jag kan bli uppflyttad till lärare av tredje graden. Det är så fascinerande med ikebana, jag älskar det verkligen. Fast blommorna har skam till sägandes blivit stående i hinken ute på trappan sen jag kom hem på kvällen. Ibland räcker min ork inte riktigt till. Och så har vi faktiskt inte plats för arrangemang här hemma heller. Det blir bättre när vi byggt om...

Onsdag kväll var det min tur att vara lärare, när en annan ikebana-väninna kom hit och gjorde två arrangemang. Det är lika lärorikt att lära ut som att ta lektion, man lär sig nya saker på olika sätt.

Letar och söker jobb intensivt. Eniros jobbsökningstjänst är suverän. Den är lite tungrodd, men tack vare den så får jag med det allra mesta som publiceras. Och med lärarjobb är det helt enkelt så, att de blir utlysta, de tillsätts i alla fall inom det kommunala inte genom kontakter. Och i morgon ska jag på en intervju, så det känns jättebra. Vore så skönt att veta att jag har ett jobb att gå till i höst, även om det "bara" är ett vikariat på ett år. Ett år kan bli fler.

Tog V till "lasermannen" för tredje gången för att ta bort vårtor. Stackars unge, både hans mamma och pappa hade problem med vårtor, och han tycks ha ärft detta i kubik. Stora eländiga saker som blir jättelika kratrar när läkaren är färdig med honom, och så kommer de tillbaka inom några månader. Att han själv sen är så slö att han inte säger till när de kommer tilblaka, utan inte säger något förrän vi ser att han haltar, eller märker att de är stora som bomber på fingrarna på honom... ja då är det ju ännu svårare att bli av med dem.

Hur går det med visumet då? Ja nu har vi fått tillbaka formuläret med namnet korrekt ifyllt. Men fortfarande inte korrekt ifyllt på sidan tre. "Det behövs inte". Ja, men er egen ambassad här i Stockholm säger att det behövs!!! Så nu har vi mailat skolan och sagt att om V inte får komma in i landet, så kommer vi att hålla dem ekonomiskt ansvariga, för om han inte kommer in i landet kan han ju liksom inte gå på den väldigt dyra utbildningen... Har idag betalat in 200 dollar för studentvisumet, och ska iväg till banken och betala 1200 kr till ambassaden. Så tillkommer 250 dollar till skolan för att de fyller i formuläret och skickar till oss. Saftig timpenning skolan tar får jag säga. Totalt alltså ca 4500-5000 kronor för ett studerandevisum för tre veckor...

Lilla mamsen var här några dagar också, och vi hann med StB, fika på Rappnes, födelsedagsmiddag på kinakrog i närheten för J (vår lilla förort har inte så stort utbud, och vi ville inte lämna Nikko ensam för länge). Trevligt, och vi får snart ses igen, för hon fyller 82 år om knappt två veckor. Heja mamma!

I går tog J o jag en långpromenad i skogen med Nikko. Han var brun av lera när vi kom hem så vi ställde honom i duschen med regnjacka och allt och tvättade och gnuggade... Allt försvann inte från benen, men när jag klippt ner honom (ännu kortare än sist på benen) så var allt borta. Huvudet blev inte så bra den här gången, det blev liksom en konstig strut, så jag måste ta fram sax o maskin igen ikväll. Och så tog batteriet slut på den lilla maskinen, så nosen blev inte färdigrakad. Magen skippade jag den här gången. Han krånglar så hemskt när jag rakar magen (råkade göra honom illa lite grann en gång på naveln (tror jag det är i alla fall, har hundar navel???) och sen dess vill han inte bli rakad där. Men jag fick faktiskt köra stora maskinen på bringan och fram till det renrakade partiet så det var ju bra.

Egentligen behövde han inte klippas ner den här gången utom på benen då eftersom jag faktiskt blev tvungen att klippa bort det klibbiga, men jag vill gärna träna så jag blir bättre. Och det är jag faktiskt nu, utom att huvudet är jättesvårt att klippa. Valppälsen är så besvärlig...

Den här veckan har jag intervju, ska på banken och betala visumet, har någon form av kurs på Arbetsförmedlingen (de lägger gärna såna saker precis före en långhelg har jag noterat, kan inte vara en slump utan de är måna om att se till att arbetslösa inte kan resa bort över påsk, midsommar etc). Och så det ständiga letandet på Eniro och andra sajter efter något nytt intressant att söka. Och en ögonundersökning av V och mig på torsdag. Jag tror mitt högra öga blivit sämre sen förra gången. Har fått "skrynklig hornhinna" som en ögonläkare i Tokyo uttryckte det - precis som huden blir rynkig med åren kan hornhinnan bli det, så det är en full normal åldersförändring (men inte rolig för det!). Tyvärr kan man inte motverka med glasögon eller linser. Man kan ju byta ut linsen, men det är också enda boten. Så jag funderar faktiskt på att göra det, men i så fall måste jag ju göra bägge ögonen. I så fall försöker jag nog få bort läsglasögonen också så jag slipper glasögon helt. En vacker dag...

Inte blev det någon valpkurs för mig i tisdags, men J gick ju med Nikko. Nä, jag var hemma och hade intensiva telefonsamtal med skolan i USA. De är alldeles förtvivlade, framförallt som det ju visade sig att inte bara jag gjort fel, utan de också - och deras fel hade de upprepat på vartenda sånt dokument som gått iväg till tusentals ungdomar som ska plugga i USA i sommar! Så nu ska de göra sitt bästa för att lösa detta SNABBT. Och ambassaden lovade att de klarar handläggningen på en vecka - så nu är jag inte orolig längre. Bara irriterad på pappersarbetet!

Fick bara ett vik den här veckan, så det är ju tur att MKM försörjer mig!  (puss på dig)

I onsdags gjorde jag om provet på Munskänkarna - fick åka ända ut till Saltsjöbaden (tala om hängiven provare som åker 1,5 timme enkel väg för att dricka 4 st 5 cl glas varav två var 50-kronors tetror...) men det var det värt, för jag klarade mig, hurra!!! Så nu har jag tillträde till alla provningar, även de allra populäraste, med få platser, där de kräver att man gått någon av deras kurser.

Och i går hade jag mitt vik på en grundskola inne i stan, spännande och intressant som vanligt. Sen ruschen tillbaka hem för att hämta Nikko på dagis, rasta honom och ge förhållningsorder till V om mat och rastning... Och sen iväg till stan och en fantastisk provning av Chablis-viner från Brocard. J har besökt dem flera gånger, så det här var ju en klockren provning. Jättegoda viner, härligt med entusiastiska fransmän (far och son) och charmigt med sonens franska engelska... men lite svårförståeligt får jag ju lov att erkänna! Sen blev vi lite lata och tog taxi hela vägen hem. Kom hem MYCKET tidigare på så vis, så det var det faktiskt värt måste jag säga. Men tur vi inte gör det ofta, för det blir ju ganska dyrt.

Och helgen då? I morgon ska V klippa håret, vilket han är mycket motvilligt inställd till. Så blir det lite gräva i trädgården. Försöker just nu få honom att dra lite maskrosor så vi (läs han) kan klippa gräsmattan, men det är han ännu mer negativ till. Söndag är det pudelpromenad, vore jätteskoj att komma iväg på det, vi får väl se.

Och på måndag kommer äntiligen markiserna till fönstren på övervåningen. De gamla markiserna är från Anno dazumal, kan vara från 70-talet av färgställningen att döma. De är trasiga, smutsiga och förskräckligt fula, framförallt sen vi målade om huset så ingenting stämmer längre - så nu åker de! Markisen över altanen får vara kvar ett tag till - J ska bygga tak över altanen förhoppningsvis i sommar, så då får vi stå ut med den gamla skrutten fram till dess. Kommer väl att se lite konstigt ut med två olika, men det är ju på baksidan, så det får vi stå ut med.

Trevlig helg till alla mina 3 läsare eller så! :-)

Sonen har ju kommit in på en helt otrolig kurs i USA i sommar, så här sitter jag och söker studerandevisum. Trodde inte det behövdes för en sketen 3-veckors kurs, men jo då. Först skulle jag fylla i ett dokument och skicka till skolan. Sen skulle de fylla i ett intyg att V mycket riktigt skulle gå kurs hos dem. Det här tog över 4 veckor, och jag var ett nervöst vrak innan dokumentet äntligen kom. Det kan nämligen ta upp till 6 veckor att få visumet, och OK, dokumentet kom idag, drygt 6 veckor innan han reser...

Så idag har jag sökt personbevis, fyllt i 3 dokument om totalt 7 sidor ytterligare samt insett att skolan stavat vårt efternamn fel på dokumentet jag fick idag. Attans å ä och ö!!! Jag borde naturligtvis stavat med aa ae och oe, men skrev den vanliga svenska bokstaven, och då tog de bara bort prickarna. Så nu stämmer inte stavningen med passet. Ringde ambassaden, men det är amerikansk helgdag idag. Måste ringa i morgon igen. Hoppas verkligen de kan vara lite flexibla, för annars hinner vi nog inte få visumet i tid. I alla fall inte om det ska ta lika lång tid att göra ändringen som det tog sist. Ja just det, och så skulle jag betala via amerikanska regeringens "secure site". Det är bara det, att på sajten skulle jag ju uppge namnet - och det stod tydligt att man skulle stava namnet likadant som på den där blanketten där skolan skrivit fel - och där sket det sig ju rejält. Hjälp!

Har nu suttit nästan hela dagen med detta, för det är ju inte bara att fylla i, utan man måste kolla en massa andra dokument, lämna referenser (inte familj eller släkt) som kan intyga att V är vår son och att det är en allmänt ordentlig och skötsam gosse, lämna uppgift på kontakt i USA, mm mm.

Fortsättning lär följa!

Vilken härligt slapp långhelg! Har jobbat i trädgården, varit på helskön fotvård med sonen (vilken tur jag har att han behöver gå då och då, för då "måste" ju jag också få en behandling för att fördriva tiden!), strosat runt på Zetas med make och hund och även ätit lunch där. Och handlat lite växter såklart, men har inte planterat än. Och idag hyrde MKM och jag två-mans kajak på Brunnsvikens kanotklubb och paddlade runt. Dvs han paddlade medan jag vände näsan mot solen. Helt OK arbetsfördelning - han är ju helt enkelt starkare än jag!

Mios matte undrade vad Zetas är - det är en fantastisk handelsträdgård i Kungens Kurva. Nog stans bästa. Ja, ska vara Rosendal då - men nej Zetas är nog strået vassare. Och jättefint café där man ibland har tur och får bord! Fast Cafét är nog ännu bättre på Rosendal, det får jag tillstå. Rappnes är bra, och cafét är mycket större än Zetas - men nej, tyvärr måste jag säga att Rosendal och Zetas är i en annan liga. Fast Rappnes ligger närmare så dit åker jag oftare!

Mina senaste fynd från Posh Pooches är jag delvis supernöjd över, delvis besviken över. Så här: Äntligen har min Poppy kommit, den svarta Chanel-inspirerade hundväskan som jag beställde för så länge sen. Och den är bara så grym! Har använt den utan hund en gång, och ska sanningen fram är jag inte säker på om det lilla odjuret ska "få" den här väskan. Det andra köpet är en så läcker sele från Puppy Angel - lepopardmönstrad och så snygg - men för stor. Hmm, han är ju inte färdigvuxen än, så jag hoppas den ska funka till vintern med lite kraftigare bröstkorg, lite mer päls och kanske en tröja under. Annars säljer jag den! Det är helt och hållet mitt eget fel att det blev så här, vete fåglarna hur jag läste i storlekstabellen.

Ny vecka i morgon. Ska jobba på torsdag, och hoppas få jobb i morgon också. (Lärarvik) Tisdag kväll är det avslutning på valp/grundlydnadskursen, onsdag kväll är det omprov på Munskänkarna, håll tummarna att jag klarar mig då! Och torsdag är det en jätteintressant vinprovning, Chablis-viner med en producent som J har besökt flera gånger.

Ännu en dag i trädgården! Men lite mindre grävande nu än de sista helgerna, så vi är inte lika slutkörda. Vår komposthörna börjar ta sig, vi har planerat hur vi vill ha gräsmattan och stensättningen (måste ringa stenfirman igen och be dem komma o mäta igen för vi har tänkt om. Oj detta kan bli krångligt!). I går hann vi med en sväng till Rappnes handelsträdgård och köpte en vinstock, som vi planterade idag. Vi får väl se om det blir några druvor! Och så gick vi och planerade vilka träd vi ville sätta, och fick hålla fingrarna i styr så det inte slank ner en massa oplanerat i shopping-vagnen - eftersom vi ska bygga om hemma kan vi ju inte köpa på oss en massa växter som vi inte riktigt vet var vi ska göra av.

Men mest av allt har vi pluggat vinkunskap inför PROVET på vinkursen i morgon kväll. Jag berättade väl hur det gick på genrepet? Rejält underkänt för mig på både teori och provsmakning, J fick godkänt på båda. Ingen stor marginal, men ändå. Nu har vi läst så ögonen blöder, problemet är väl bara att vi gjort precis som man INTE ska göra nämligen läst i sista sekunden, och det vet vi ju alla hur smart det är... Ja ja, bara jag får godkänt så är jag nöjd. Med tiden så fastnar väl alla kunskaper ändå, och vi lär ju inte sluta prova vin förrän vi ligger med näsan i vädret skulle jag tro.

I går var det "Spring Fair" på V:s skola. Alla klasser ansvarade för sitt eget stånd, och vårt stånd hade hamburgergrillning. Men hamburgarna tog slut precis när vårt pass började, så vi hann aldrig vara med och jobba. Lite snopet kändes det allt. Men det betyder ju att klassen drog in maximalt med pengar, och allt går tillbaka till eleverna i form av roliga aktiviteter. Det var alltså inte skolan som ordnade detta utan föräldraföreningen - jag tror inte skolor ens FÅR ordna sånt här, för då anses det vara usch och fy och sånt får man ju inte kräva av familjerna.